Ensamt ensambarn

Hej bup, jag är en tjej på 14 år som är förvirrad. 

I hela mitt liv har jag alltid tryckt ner mig själv och aldrig vågat öppna upp mig för verken mina föräldrar eller mina vänner. Men nu dem senaste 2 åren har det blivit värre. Jag vet att mina föräldrar älskar mig och de är väldigt överbeskyddande. Och jag vet att mina vänner gillar att umgås med mig i skolan. Men på senaste tiden har allt känns hopplös. Jag går runt och isolerar mig själv från andra när jag får ångest. Och det får jag hela tiden. Alltid har jag något i huvet som oroar mig eller gör mig extremt ledsen. Och det är alltid tanken på att existera.

Ibland finner jag ingen mening i livet när jag tänker på att jag är ett ensambarn, utan kontakt med min släkt och oälskad av någon person förutom mina föräldrar. Men jag står inte ut att vara ensam. Och jag KAN bara inte prata med någon vän. Jag blir så obekväm och mår illa. Jag är verkligen ensam. Mina föräldrar märker inte ens om jag gör några ändringar i vardagen som att inte äta eller skippa träning när jag mår generellt dåligt. Dessutom har vi ingenting gemensamt och de är ALLTID upptagna med sina jobb. Ibland när vi åker på någon typ av resa så tänker dem bara på vad de vill göra och de är alltid upptagna av varandras sexliv. Men ibland kan det också hända att de är helt exalterade över att vi åker på en resa tillsammans och då blir jag bara SÅ arg. Fattar dem inte att vi är en SÅ tråkig familj. Vi har inga familjekompisar eller någon typ av kontakt med någon i släkten förutom en person (fast egentligen knappt någon kontakt med). Det är farmor som förmodligen inte kommer vara kvar så länge. Vi är bara så tråkiga och sorgliga. Och jag är bara så ensam. Och det är allt detta jag har ångest över hela tiden samtidigt som jag är stressad över skolan betyg, simningen och mat/kropp. Mina föräldrar pushar och pushar så mycket över att jag ska vara den perfekta dottern. De är så stereotypiska att det inte finns. Jag vill bara skrika på dem och säga att de är så fel. Jag vill vara rebellisk och stå upp för mig själv inför mina föräldrar men som sagt så kan jag inte. Jag känner mig bara ensam/tom och så fort jag börjar tänka på någon sak jag kan göra så trycker bara jag ner mig själv. 

Vissa personer tror seriöst att jag är deprimerad men när jag tänker på situationer då allting har varit bra så blir jag osäker. Kan man vara deprimerad i perioder som mig och finns det ett klart svar för jag orkar inte undra och övertänka längre. Och när jag väl är i dessa perioder så mår jag verkligen så dåligt. Jag vill gråta, skrika, prata ut, skada mig själv, dö, osv men allt det kan jag inte göra om jag är så tom. Allt känns bara hopplöst eller egentligen så känner jag inget. Jag är liksom avdomnad. Jag har inga känslor. Tyvärr finns det många andra saker som jag vill skriva men jag kan inte få ut det på något sätt. Det går inte att förklara hur jag mår.

Snälla hjälp mig.

Anonym

BUP svarar:

Hej!

Du skriver om din ensamhet i ditt fint formulerat mejl som ger en djup inblick i den plågsamma känslan som ensamhet innebär för oss människor. Vi är sociala varelser och de allra flesta av oss (även om inte alla enskilda individer) har behov av att ha sällskap och umgås och tala med andra. Att dela med oss av våra tankar, våra känslor, planer, det tycker om eller avskyr. Och på sätt hitta gemenskap. Det som du saknar.

Du skriver några viktiga positiva saker i ditt liv: du har föräldrar som du känner att de egentligen älskar dig och du har också vänner som tycker om och uppskattar dig. På en nivå är du alltså inte ensam men du ändå känner så. Och det har också sina orsaker.

Du beskriver dina föräldrar som på sitt sätt är rätt så självupptagna. Det verkar vara viktigt för dem att du presterar bra men de kan - som du låter mig förstå - inte möta dina känslomässiga behov. Det verkar så att ni på ytan är just den "perfekta familjen" men du saknar ett djupare intresse från dina föräldrar för dig, för detaljer i ditt liv, för det som inte är stort men avgörande för vårt mående. Till exempel att du kanske inte säger så mycket spontant men skulle må bra av om de ställde mer frågor och inte nöjde sig med kanske dina korthuggna svar. Tid för dig, uppmärksamhet för dig. Detta är ett ännu större problem för dig för att din familj verkar inte ha ett naturligt nätverk av släktingar, kusiner och ni som familj lever kanske något isolerade med föräldrarnas jobb i fokus. Inte undra på att du blir ledsen och arg och får något som jag skulle kunna kalla för någon typ av existentiell ångest (som är inte ovanligt i tonåren). Låt oss återkomma till det.

Du säger också att du alltid "tryckt ner" dig själv, aldrig vågat "öppna upp" för någon. Det är ett problem för du samtidigt önskar att kunna göra det, för du saknar det, för det i mångt och mycket bidrar till dina ensamhetskänslor. Hur det kommer sig att du har dessa hämningar kan jag naturligtvis inte veta. Men jag kan säga något om hur du kan öva upp denna förmåga.

Vet du, jag tycker inte att du är "tom" och det är det som hindrar dig i att tala. Jag är mer benägen att tro att du har enorm många känslor och en hel massa tankar, så mycket att det nästan skämmer dig. Du vill ju "gråta, skrika, prata ut" (bra idéer) "skada dig själv, dö" (dåliga idéer).

Därför tycker jag att du ska våga, våga först och främst bryta upp den kanske alltför släta ytan i familjelivet. Var inte rädd för dina känslor även om de möjligen, i första taget kommer att skrämma upp dina föräldrar ifall du konfronterar dem med dina starka men hittills undertryckta känslor. Jag vet att det tyvärr finns föräldrar som inte kan leva upp till sin föräldraroll och inte kan möta barnets känslomässiga behov för att de helt enkelt inte kan. Men det finns också föräldrar, och möjligen är dina föräldrar av denna sort, som bara är alltför aningslösa. De bara tror att de ger barnet det som barnet behöver men de är beredda att ge mer eller ge annat om de förstår situationen utifrån barnets perspektiv. Jag skulle inte skriva det om du vore att litet barn. Men i din ålder är det naturligt att du kommer fram till mamma och pappa och talar ut, eller skriker och gråter, säger som du skriver till oss, vad du saknar. och att du vill ha en förändring. När man blir tonåring börjar man se på familjelivet med nya ögon och det ska dina föräldrar få veta.

Nå, jag förstår att ett av dina problem är att du inte vågar. Att du bara går runt i dina egna tankar men du måste komma över den tröskel som hindrar dig i att visa vad du känner. Till detta steg kan du behöva öva dig lite. Till exempel chatta med någon på tjejzonen.se eller på bris.se. Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen för att prova på vad det innebär att tala med stöd för att formulera sig. Behandlarna på UMO träffar många ungdomar med liknande problem och svårighet att tala som du har. Och sist men inte minst, försök att testa dina kompisar vad de kan ta emot och hur de svarar. Det kan visa sig att de också brottas med en del problem som påminner om dina eller är annorlunda men också svåra att hantera. Du skulle känna dig med det samma mindre ensam.

Det finns utvägar ur ensamhet och ångest som den väcker. Samla mod och följ något eller några av mina råd.


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta