Prokrastinerar ofta

Hej! Jag är en tjej som är 16 år gammal och jag tror att jag kan ha ADD. Jag vet inte hur säker jag verkligen är på om det är det jag har, men i alla fall så har jag ett problem. Jag prokrastinerar extremt ofta, så ofta så att det börjar förstöra mitt liv.

Det kan hända att jag till exempel har en svenskauppgift som ska bli klar om två dagar. Halva uppgiften går bra och jag förstår allt. Men sedan fastnar jag, inte för att jag inte vet vad jag ska göra, utan jag gör det bara inte. Jag kan liksom inte. Jag har svårt att ens ta fram uppgiften, och när jag väl tagit fram den kan jag sitta och bara stirra på uppgiften 15 minuter i sträck. Då väcks tankar som "men vad fan håller jag på med? Varför sitter jag bara här och inte gör någonting? Jag måste jobba!" men jag kan fortfarande inte fortsätta skriva på uppgiften. Det kan hända att jag har gott med tid att göra uppgiften på, men sen så rinner tiden ur och jag har fortfarande inte fortsatt på uppgiften. Jag vill, men jag kan inte. Jag kan ha datorn jag skriver på brevid mig men jag kan ändå inte bara ta upp den och göra jobbet. Paniken och tårarna kommer fram och jag kan bara inte fatta vad det är som hindrar mig från att ta upp den jävla uppgiften, göra klart den på ca 30 min lämna in den och få det gjort. Jag har starka depressiva känslor, och detta problem ökar de bara.

Man hade kanske kunnat tro att jag bara har svårt att genomföra saker som har med skolan att göra, men då har man fel. Till och med saker som jag verkligen vill göra har jag svårt med. Saker jag är sugen på. Men av någon anledning går det inte heller. Allt känns så förgäves.. Allt jag försöker att börja med ger jag upp på inom några minuter.. Jag känner att det knappt är värt det att skriva klart det här meddelandet..

Jag känner att jag behöver hjälp. Och inte bara med det här problemet, men också med mina depressiva känslor. Jag har haft de så länge jag kan minnas och de driver mig på riktigt till galenskap.. Jag har så svårt att förklara de för folk för irl är jag alltid så "uppriktig".. Men de här känslorna är på riktigt, och det jag upplever är inte bara "jobbiga tonårshormoner". Om de var det är de allt jävligt starka för jag orkar nästan inte mer.. Jag hade gjort vad som helst för medication, för att se om det får mig att må bättre, men ingen tar mig på allvar. Det gör mig bara så arg. Att ingen någonsin kan förstå? Av någon anledning kan jag bara inte konversera med andra individer på ett normalt sätt.. Och jag är bara så trött på det. Jag är så trött på allt. Att ha folk i min närhet, att existera.. Förlåt, nu tappar jag bort mig lite i det jag egentligen hade tänkt säga.

Jag behöver en diagnos. Eller, ett prov för att se om jag har en diagnos. Det är nog det enda sättet för mig att få professionell hjälp med det här. Men jag vill inte att min familj ska vara med, jag vill göra det själv.. Hur ska jag göra då? Tack för svar!

So

BUP svarar:

 Hej!

Tack för ditt brev. Du säger att ingen tar dig på allvar och att du har svårt att göra dig förstådd- så uppfattade jag att du menar. Men ditt brev visar att du har en förmåga att levande beskriva dina svårigheter på ett direkt och tydligt sätt som blir lätt att förstå.

Du prokrastinerar, dvs du kommer inte igång med saker och du tappar farten och taget om det du håller på med. Och det gäller både sådant du måste göra och sådant du själv gärna vill göra.

Du undrar varför det är så här. Du vill ha en diagnos och du vill få hjälp. Det tycker jag är bra för detta tar kraft och energi av dig. Om du får hjälp med detta kan du använda din energi och kreativitet till annat och känna dig mer nöjd med dig själv.

Då är frågan vad problemet är. Du tror du kan ha ADD. Så kan det vara. Du kan ha svårt med koncentration och uppmärksamhet som andra, som du säger inte tar dig på allvar, ser, därför att du har resurser och förmågor som döljer dem. Dina depressiva känslor kan vara en reaktion på dessa svårigheter.

Men det skulle också kunna vara så att en depression gör dig okoncentrerad och initiativlös.

Så det är som du säger viktigt med en diagnos, att förstå mer om vad problemet är. Att det är ett problem värt att ta på allvar är ändå tydligt.

Så vad ska du göra för att få hjälp? Du vill göra det själv utan att din familj är inblandad. Det är nog inte riktigt möjligt. När man gör en utredning av ADD behöver man föräldrarnas beskrivning av hur svårigheterna sett ut tidigare och hur det är nu. Man behöver också information från skolan. Utan sådan information kan man inte ställa en diagnos. Svårigheterna måste visa sig i flera olika sammanhang. Också om det gäller depression är det viktigt att föräldrar är delaktiga så att de från sitt håll kan ge stöd.

Du kommer alltså inte att kunna utreda detta på egen hand. Varför vill du inte att dina föräldrar ska veta något? Är du rädd att de inte tar dig på allvar? Men kan du göra ett nytt försök att få dem att förstå dina svårigheter? Det bästa är att ni tillsammans söker hjälpen du behöver.

Om det inte känns möjligt får du börja med att ta upp dina svårigheter med skolan.. När det gäller ADD kan det vara svårt för andra att se svårigheterna, därför att man inte är överaktiv. Vid ADHD är det så mycket tydligare. Börja med att tala med din mentor eller skolkurator. Om du tycker att du har svårt att förklara dig på ett sätt som tas på allvar kan du istället skriva ett brev. Eller visa ditt brev till oss och det här svaret. Skolan kan, om de så tycker skriva remiss till BUP efter att ha talat med dina föräldrar.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta