Deprimerad och haft mycket ångest

Hej!

Jag har varit deprimerad och haft mycket ångest i ungefär två år och har under de senaste månaderna, och under en period tidigare, haft en hel del problem med mat. Jag har försökt äta väldigt lite (ibland bara en liten måltid om dagen), mått skitdåligt om jag ätit mer än vad jag hade bestämt för mig själv och vid några tillfällen försökt spy upp maten jag har ätit när jag själv bedömt att det varit på tok för mycket, dock utan att faktiskt lyckas få upp någonting.

Nu på senare tid har det börjat gå upp för mig att jag inte kan hålla på såhär. Jag försöker äta när jag är hungrig, tills jag är mätt och försöka hantera ångesten som kommer efteråt.

På ett sätt är jag motiverad, då det är väldigt uttröttande att hela tiden tänka på mat, vikt och kalorier och jag vill gärna sluta med det. Dessutom är jag extremt rädd för att sluta växa, då min längd är en av de saker jag hatar mest med mig själv, så det är också någon sorts motivation.

Det finns dock ett problem.

Så länge jag kan minnas har jag jämfört mig extremt mycket med andra. Jag måste alltid vara lika bra (eller bättre) än folk runtomkring mig, annars ser jag mig själv som totalt värdelös och anser då att jag inte förtjänar något annat än smärta lidande.

Att vara ”lika bra” som alla andra gäller inte bara bra egenskaper som intelligens, medmänsklighet, attraktivitet, utan gäller också saker som dåligt mående, ett ohälsosamt förhållande till mat, självskadebeteenden och liknande. Därför har jag konstanta tankar om att jag inte mår dåligt nog och att jag absolut inte under några omständigheter får försöka må bättre, för då är jag ju sämre än alla andra som mår dåligt.

Denna ”mindset” gäller inte bara för människor i min närhet, jag reagerar ofta likadant på andra människors berättelser på t. ex. internet. Det hela hjälps inte direkt av att jag inte har en enda kompis som inte har erfarenhet av psykisk ohälsa. En av mina närmsta vänner äter inte heller särskilt bra, vilket såklart triggar en himla massa ångest, skuldkänslor och liknande.

Mina försök till ett normalt förhållande till mat saboteras alltså av min hjärna på många sätt. Både på grund av att jag inte får försöka må bättre, men också för att jag tycker att jag inte har mått tillräckligt dåligt till att börja med. Mina matproblem har aldrig varit så allvarliga att jag har behövt åka in på sjukhus eller (vad jag vet) gjort permanenta skador på min kropp, så jag tycker inte att jag har svält mig själv tillräckligt. Jag har heller aldrig varit extremt underviktig, bara lite grann. Jag känner mig så misslyckad för att jag inte har lyckats gå ner tillräckligt mycket i vikt för att kunna bli tagen på allvar.

Iallafall, jag är kluven. Å ena sidan vet jag ju att jag borde ta hand om min kropp och försöka äta som vanligt. Det skulle vara ett steg i rätt riktning och jag vet att det inte finns någon annan väg ut. Å andra sidan tycker jag att jag inte har förtjänat att försöka må bättre. Jag har inte mått tillräckligt dåligt eller förstört mig själv tillräckligt mycket för att jag ska vara värd att ”bli frisk”, eller ens få kalla det att ”bli frisk” då jag anser att jag ändå inte har varit sjuk på riktigt.

Jag går hos en psykolog men jag har inte berättat det här för henne. Anledningen är att jag inte vill att hon ska ha kontroll över vad jag ska göra innan jag själv har bestämt mig för om jag vill gå ner i vikt eller försöka äta normalt igen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Bör jag berätta för någon? Jag vet inte om jag klarar av att bestämma det själv, men jag vet heller inte om jag kommer att klara att det tas ifrån mig.

vet inte vem jag ska vända mig till

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag tycker du berättar jättebra om olika tankar och känslor du har kring olika problem du tar upp.  Hur kan det komma sig att du tänker på detta vis? Det är verkligen något som hindrar dig att må bra – dessa tankar du får ibland att du inte förtjänar något annat än lidande och smärta.

Jag tycker att du ska berätta för din psykolog du redan går hos. Man vet aldrig - de problem du pratar med henne om kanske på något sätt samverkar med de problem du undanhåller? Det brukar vara så.

Du skriver att skälet till att du inte berättar är att du inte vill att hon ska få kontroll över vad du ska göra innan du själv bestämt dig. Men samtal handlar inte om kontroll. Ingen av er har någon kontroll över den andra även om det ibland kan kännas så. Ni kan bara prata och hur du agerar det avgör du själv. Hon kan säkert försöka påverka dig men ingen kan tvinga dig att äta om du själv inte vill.

 Samtalen är till för att du bättre ska förstå dina problem om ångest och mat som du besväras av. Kanske kan du ta upp frågan med henne? Säga att du ibland känner dig rädd för att hon kan få kontroll över dig? Eller att du är rädd bli så påverkad att inte känner dig säker på att du fattar bra beslut om dig själv?

Jag tycker du ska pröva för det är viktiga saker du skriver om. Du kan pröva och blir det inte bra så behöver du inte fortsätta prata om dessa problem. Det är faktiskt du som bestämmer - inget kommer att tas ifrån dig. Du måste tänka att även du kommer att förändras. De tankar du har idag kan komma att förändras men du är fortfarande samma person, men lite annorlunda.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta