När maten krånglar

Hej BUP. Jag tror jag har en ätstörning. En blandad sådan. Men det kommer jag ta mer senare. För att förklara lite varför jag tror att jag har en kommer bli min början. 

Jag har en tendens att söka uppmärksamhet och accepterande. Jag som många andra vill bli omtyckt. Av många. Jag läser alldeles för mycket om kändisar och vill tom själv bli en. Detta skulle dock aldrig hända. Jag har inte utseendet. Det är inte bara självförtroendet, jag har verkligen inte draget vinstlotten i genlotteriet så att säga. 

När jag var sådär en 8 år började jag jämföra mig själv med andra. Inte utseendemässigt. Jag tänkte bara som att ”hon är söt, och jag är det inte”. Men jag jämförde kroppen. Jag ville vara lång och smal. 

Åren gick och inget förrändrades direkt. När jag var sådär en 13 år så slutade jag äta frukost för att minska kaloriintaget. Jag äter såklart frukost då och då. Men det är fler dagar utan än med sen dess. 

När jag var 14 gick det i kras. Jag gömde mig själv. Oversized kläder är något jag föredrar. Hatar shorts. Måste ha tights till klänning även på en varm sommardag. 

15 år. Mer självsäker i min stil. Vad jag gillar för kläder, musik, intressen osv. Utseendet? Inte lika mycket. Det var när jag va 15 som jag började räkna kalorier. Har satt upp mål jag fortfarande inte nått. Jag är inte extremt underviktig på något sätt. Jag skulle nog fortfarande räknas som normalviktig med ett BMI i underkant. Har alltid varit normal. Tom jag själv tycker inte att jag är tjock. Men jag är inte smal heller. Och jag vill vara smal. Och när det du eftersträvar inte nås räknas det andra in som tjock. Alltså är jag tjock. 

Jag försökte svälta mig själv. Det gick okej. Tappade något kilo. Sen kom julen och det var hemskt. Åt jättemycket varje dag. Slutade med att jag på julaftonen för första gången försökte få mig själv att spy. Gick inge vidare. Visste inte hur man skulle göra. Veckor gick. Och jag lyckades gå ner ytterligare lite i vikt. Men sen fastnade jag i någon månad. Gick inte ner något mer. Frustration. Jag började återigen att försöka spy. Och det är så löjliga försökt så jag vet inte vad. 

Sedan är vi här idag. Jag växlar mellan perioder då jag försöker svälta mig själv och perioder då jag misslyckas och ”låter mig själv gå”. Jag går upp i vikt vilket resulterar i att jag försöker spy mer. Ibland är jag alltså bulimiker och ibland är jag anorexier? Jag vet inte ens själv. 

Det lustiga är att jag alltid tänker detta som något tillfälligt. Det kommer bli bättre när jag är vuxen och flyttat hemifrån. Kommer det verkligen det? Borde jag söka hjälp? 

Historier om förstörda matsmältningssystem skrämmer mig, och hjärtan som slutar fungera. Men jag har enbart hållit på en kort tid, har knappt gått ner i vikt och är väldigt förvirrad. 

Jag har växt upp i ett hem där vissa saker inte är acceptabla. Och saker som kändisar är absolut inget att eftersträva. Jag vill enbart ha på kroppen det jag saknar i ansiktet. Men rädslan för hur min familj skulle reagera och vad som skulle behöva göras skrämmer mig allt för mycket. Speciellt hur de skulle reagera. 

Och nu har jag inte heller pratat om mina mörka perioder och egen-påstådda tecken på depression jag uppvisar (enligt mig själv). Alla problem jag har känns ytliga. Som att det kanske inte ens är problem. Att jag bara säger att jag har dem för uppmärksamhet. Så här kommer frågan BUP. Som ni säkert så många gånger hört innan. 

Vad ska jag göra?

En förvirrad varelse

BUP svarar:

Hej och tack för ditt långa och utförliga brev.

Utifrån din beskrivning av dig själv och dina tankar och känslor så låter det som att du har en hel del bekymmer som du behöver hjälp med. I ditt brev beskriver du hur upptagen du varit på olika sätt kring maten och hur du ser ut. Du beskriver att det i din familj inte är acceptabelt att t.ex. vara intresserad av kändisar som du kanske är. Du är också oroliga för dina föräldrars reaktioner om du skulle prata med dem om hur du tänker och känner. Att de inte skulle vara förstående.

Jag känner ju inte dig eller dina föräldrar men ofta är det så att föräldrar vill veta hur deras barn har det och hur de mår även om det känns jobbigt för dem och de kanske inte till en början svarar på ett sätt som känns lätt att ta emot. Ofta vill föräldrar vara till stöd och hjälp för sina barn även om barnen kan känna sig osäkra på det.

Jag tror att du har rätt i din oro för vad som kan hända med din kropp om du fortsätter med att ömsom äta och ömsom svälta. Jag tycker att du skall försöka ta hjälp av den oron och prata med dina föräldrar eller någon annan vuxen som du har förtroende för och litar på.

Du frågar på några ställen i ditt brev om du borde söka hjälp och om vad du ska göra. Jag undrar om du egentligen inte har svaret på dina frågor klart för dig? Jag tycker att du skall ta dig själv på allvar och berätta om dina bekymmer så att du kan få hjälp så att du inte behöver känna och tänka som du gör hela tiden. Du med hjälp av någon vuxen som du litar på kan kanske börja med att kontakta din närmsta BUP. Det kommer antagligen inte bara vara enkelt och lätt men till slut kommer du förhoppningsvis må bättre och inte känna dig nedstämd. 

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta