Rädd att jag ska få ångest

Hej, jag är 15 år och går i 8an. Jag vet inte vad jag ska göra åt skolan. Mår bara dåligt och säger att jag har ångest, är nedstämd och är jätte stressad fast jag egentligen inte vet om det stämmer. Jag vet inte om det jag känner är ångest eller om det är något annat. Jag har gått hos psykologer men ingen har utrett något. Dom försöker bara hitta lösningar utan att känna till hela problemet. 

Problemet med skolan är att jag aldrig går dit. Jag mår inte så speciellt dåligt innan jag ska till skolan. Jag är bara rädd att jag ska få ”ångest” eller känna mig så obekväm att jag bara vill ta mig där ifrån, när jag väl kommer dit. Jag kan få väldigt ont i magen av att gå till skolan, så ont att jag knappt kan stå upp. Därför tar jag mig nästan aldrig till skolan. Jag är där 0-3 gånger i veckan.

Jag går på massa möten med skolan då det är en eller två föräldrar, min mentor och rektorn. Vi har bestämt att jag ska gå korta dagar i skolan så jag slutar vid lunch och det funkar bättre än att gå långa dagar men det hjälper mig inte att vilja ta mig dit. Jag är fortfarande hemma lika mycket. Lärarna säger också att om det fortsätter så kommer dom antingen ge mig hemundervisning, inte få gå i min klass eller bli sjukskriven vilket är jätte jobbigt för mig. Dom ”hotar” med att om jag inte gör som dom säger så kommer dom anmäla mig till soc (vilket jag egentligen vill och dom egentligen är skyldiga till eftersom min höga frånvaro). Hemundervisning ger mig så mycket ”ångest” av att någon jag inte känner ska komma hem till mig varje dag. Byta klass gör bara mindre chans för mig att komma dit då mina vänner är i min klass och att bli sjukskriven skulle jag inte orka för det innebär att jag måste gå om 8an.

Mina kompisar känner jag inte riktigt är så speciella för mig. Är mest med dom för att inte vara ensam. Därför är inte dom heller något som får mig att vilja komma till skolan. Kommer dock dit ibland för att inte förlora dom.

Mina föräldrar är inte så speciellt stöttande. Dom kan sucka eller se irriterade ut när dom får veta att jag inte vart i skolan eller när jag säger att jag inte orkar gå dit den dagen. Jag bråkar väldigt mycket med dom om att jag måste göra mina uppgifter och gå till skolan. I början när jag berättade att jag mådde dåligt så var dom stöttande, men nu när dom är vana så är dom hårda och känns inte som att dom tänker efter innan dom säger något då det dom säger bara får mig att må sämre. Dom tjatar om att jag har skolplikt vilket jag vet om och att om vi hamnar hos soc så får dom betala någon böter pågrund utav mig. Sist dom skällde på mig över att jag inte gjort min uppgift när jag inte förstod den så fick jag svårt att andas, det stack i munnen och min haka domnade bort. Jag vet inte om det är någon panikångestattack men det har bara hänt förut att jag får svårt att andas när vi bråkar. Hade bara velat bo helt själv så jag får bestämma själv när folk ska få prata med mig om skola och allt.

Vet verkligen inte vad jag ska göra...

Trött tjej

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Jag förstår att du är en ”trött tjej”. När jag läser ditt brev undrar jag lite över hur det hela startade. Vad var det som fick dig att inte vilja gå till skolan i början? Vad var det som gjorde att du fick ångest? Var det problem med kamrater eller själva skolundervisningen eller något annat? Vad det än var undrar jag om dessa hinder finns kvar? Det är kanske det du syftar på när du skriver att de bara försöker hitta lösningar utan att känna till hela problemet? Om det finns saker du inte velat berätta eller prata om tycker jag du ska berätta om det nu. 

Ditt stora problem nu är att du inte går så ofta till skolan. Du mår ganska bra hemma men får ångest av tanken att gå till skolan. Ångest kan vara väldigt hindrande och obehagligt och ångest kan man få av saker som inte är farliga som t ex gå till skolan. För du verkar göra stora framsteg. Du kan vara i skolan halva dagar och det verkar gå ok? Men du får ändå stark ångest av tanken att gå dit på morgonen.

 Så problemet är att komma dit eftersom du får stark ångest? Nu verkar du och dina föräldrar få svårigheter när du ska iväg till skolan. Jag tror att ett sätt att se på det skulle kunna vara att din ångest ställer till problem både för dig och dina föräldrar. Det är inte du som är problemet utan din ångest. Kanske går det att säga att du behöver hjälp av dina föräldrar att få hjälp mot din ångest som blir så hindrande när du ska gå till skolan?

 Vill du att de ska vara mer stödjande så att du får deras hjälp att stå emot din ångest eller vill du ha deras stöd att inte gå till skolan? Det är en viss skillnad som jag tycker du ska prata med dina föräldrar om. Jag tror att du vill ha deras stöd att gå tillbaka till skolan men att det blir på ett sådant sätt att de förstår hur svårt du har det.

Kanske kan du och dina föräldrar få hjälp av någon från skolan hur ni ska göra utan att bli ovänner och kanske kan du prata med dina föräldrar om att du inte vill att allt ska handla om skolproblem. Kan ni inte göra en paus ibland och försöka göra något trevligt eller roligt tillsammans?

Jag tänker också på att du i början av ditt brev uttryckte viss besvikelse över psykologer du mött som mest varit intresserad av lösningar utan att känna till hela problemet. Kanske skulle du behöva någon att samtala med själv. Någon som fullt ut ville lyssna på dig och hur du ser på problemen du har? Om det är så tycker jag du ska ta upp det med dina föräldrar eller skolan. Det finns många sådana möjligheter.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta