Konflikter med mamma kvar

Hej, jag har nog tidigare skrivit en fråga här och fått ett bra svar, men hur mycket jag än försöker blir det inte bättre, saker har varit oförändrade i flera år nu och jag är rädd att mitt självskadebetéende ska komma tillbaka och ännu fler självmordstankar. Min depression består endast på grund av min mamma och hur mycket jag än försöker resonera med henne så når det inte fram. Vissa kvällar kan vi lugnt och sansat samtala och lägga fram våra synpunkter och åsikter, men efteråt märks det tydligt att hon inte har tagit in någonting av det jag har sagt även om jag verkligen trott att hon lyssnat då hon lugnt har svarat och sagt att hon förstår. Det händer ofta att vi bråkar och hon kommenterar min ton när hon låter exakt likadant, jag vill inte bli aggressiv och drar mig därför undan och gör annat för att lugna ner mig vilket brukar fungera tills hon kommer tillbaka och bankar och skriker på min dörr. Det kan hända att jag ber henne hålla tyst för att jag redan svarat på ett lugnt och sansat sätt flera gånger med en tydlig förklaring, fast hon lyssnar aldrig eller så glömmer hon direkt bort vad jag har svarat. Hon bryr sig aldrig om att lyssna på vad jag svarar utan fortsätter skrika och gapa ända tills hon får som hon vill. Skulle hon inte få som hon ville händer det att hon kommer med hot om allt hon kan komma på t.ex att hon ska lämna tillbaka mina katter eller kasta ut mina saker, för mig är det tomma hot, men det är extremt jobbigt och det låter ofta patetiskt. Om det skulle hända att jag skrek tillbaka skulle hon bli rasande och börja kasta saker i hennes närhet hårt i golvet eller över rummet - ofta i mitt rum och jag är väldigt rädd om mina saker. Det händer att jag också blir arg, men jag brukar snabbt kunna samla mig och försöka tänka på hur jag ska lugna situationen eller så går jag bara därifrån. Jag visar inte min ilska via aggression mot henne och det känns därför ofta som att jag är den vuxna i familjen. Dock händer det att jag tänker på allt jag skulle kunna göra och önskar många gånger att hon dog i en olycka. När jag är som mest deprimerad brukar jag om och om igen tänka ”Hon eller jag” vilket betyder antingen så dör hon eller så dör jag för att jag inte klarar av att leva med henne. Mitt svar blir alltid ”Jag” för att jag fortfarande på något sätt vill att hon ska ha det bra fast utan mig. Tidigare har jag försökt tänka på min framtid och på att allt kommer bli bra så fort jag fyller 18 men just nu står jag verkligen inte ut och det verkar inte som att jag skulle kunna flytta hemifrån direkt när jag fyller 18. Jag har fundarat på att gå iväg och prata med någon tillsammans med henne men jag är rädd att det inte skulle hjälpa. När vi är i bland andra tar hon på sig någon sorts mask och spelar offer då hon får mig att framstå om en aggresiv tonåring utan respekt för någon. Men det är inte alls sant! Jag blir bara irriterad när hon är så falsk och jag lyckas kanske inte dölja det bland folk så som hon gör även om det är helt annorlunda hemma. Vet verkligen inte vad jag ska ta mig till och jag står inte ut hemma. Kuratorerna på skolan känns avlägsna och det känns som att jag är så mycket oviktigare än andra som kanske har missbruksproblem eller ännu värre situationer än jag. Dessutom vet jag inte vad jag skulle säga när jag väl är där. Det har funnits andra vuxna jag pratat med när jag var yngre, kompisars mammor osv, men alla känns avlägsna nu. Förlåt att jag upprepar mig, men det går verkligen inte att komunicera med henne hur hårt jag än försöker och hur lugnt jag än talar med henne oavsätt om vi bråkar eller inte.

Purple

BUP svarar:

Hej!

Du vet säkert att jag inte kan se vad du tidigare har skrivit och vilket svar du har fått då för att du är anonym på denna sida. Det är alltså fullt möjligt att det jag skriver nu blir i vissa delar en upprepning av vad du redan fått som svar av oss. 

Du beskriver välformulerat en konfliktfylld relation till din mamma. Det är imponerande vilken självdisciplin och självkontroll du visar gentemot henne. Om jag tar problemet lite allmänt så måste jag säga att det är ett sorgligt och beklagligt faktum att vissa föräldrar inte kan leva upp till sin föräldraroll fullt ut (några inte alls). Du säger att ni ibland kan tala lugnt och sansat med varandra men som om det hela sedan rinner av din mamma och ni hamnar igen - eller hon hanar igen - i skrikutbrott och hotelser. Det är begripligt att du blir ledsen och säkert också arg men det verkar så att du tack vare din självkontroll snarare blir mest ledsen, nedstämd, deprimerad. Jag tror inte att jag i mitt mejl på något sätt skulle kunna "prata bort" det. Just för att det är en helt förståelig reaktion från din sida.  

Jag tycker att det är en bra tanke av dig att försöka gå och få samtal tillsammans med henne. Man kan få sådana samtal på socialtjänstens familjerådgivning, till exempel. Du ska inte utgå ifrån att en professionell person inte förstår ett olyckligt sampel mellan mor och dotter och att mamma kan vilseleda så enkelt som du skriver. Men något resultat kan jag inte heller lova. Värt ett försök är det jag säger och om hon är med på det är det ändå ett gott tecken att något kan förändras. Kanske inte slutgiltigt men för en period. 

Att du har sådana mörka tankar ett du skulle gå och dö (eller hon skulle göra det) är en vanlig och också helt förståelig tanke i sådana situationer; jag är igen imponerad av ditt mod och öppenhet att tänka även den tanke. Men det ska förbli bara en tanke, tankarna är fria. I handling ska du göra något annat.

Låt mig vara lite krass. Det är möjligt att din mamma - trots eventuella samtal med en förbättring under en period - inte kan ändra på sin stil, på sin personlighet. Du måste ändå hitta ditt eget sätt att hantera denna besvikelse. Det är tyvärr många vuxna som lever med en längtan efter en förstående förälder som de aldrig haft, men de lever ett bra och lyckligt liv som vuxna. 

Det ska du också få, du ska också nå dithän. Men för att stå ut och kontinuerligt bearbeta denna besvikelse behöver du stöd och samtal. Min första rekommendation är att du vänder dig till ungdomsmottagningen för stödsamtal. Målet är inte att ändra på mamman (det kan vara målet för gemensamma samtal på socialtjänsten) utan att du får möjlighet att bearbeta och kunna acceptera det du inte kan ändra på med självaktning i behåll. Och att du hittar de glädjekällor i livet som hjälper dig att ta dig över den besvikelse som ingen kan förneka att du har.

Liknande stöd på nätet kan du hitta på barnens rätt i samhället eller på tjejzonen.

Du kan antagligen inte direkt flytta hemifrån bara för att du fyller 18 år. Men efter gymnasiet kan det finnas möjligheter att flytta och plugga vidare eller jobba någon annanstans. Och på längre sikt - jag menar på lång-lång sikt - brukar det ofta komma till en försoning mellan föräldrar och barn.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta