Fri från anorexin, men nu har mamma slutat äta

Behöver verkligen hjälp.. Har haft anorexia men har äntligen börjat bli bättre. Har gått upp i vikt och äter normalt. Men nu har min mamma slutat att äta. Hon äter inte och hon tränar jättemycket. Bra förebild.. Hon krockade nästan med bilen när jag var med för att hon hade tränat utan att äta. Jag vet inte vad jag ska göra, jag och min bror vill hjälpa men min pappa bryr sig inte. Och hon lyssnar inte på oss.. Så vad kan man göra? Jag och min bror mår jättedåligt över det här och jag känner mig dum när jag äter mer än henne.. 

Hjälp

BUP svarar:

Hej och tack för ditt brev!

Det måste vara jättejobbigt för dig och din bror att se att din mamma har slutat äta samtidigt som hon tränar jättemycket. Det låter oroväckande. Jag föreställer mig att det kan väcka jobbiga minnen till liv hos dig också, du som själv har haft anorexia. Du är säkert också extra känslig och uppmärksam på andras ätbeteende?

Kanske har din mamma inte ens haft en tanke på att hennes träning och matvanor skulle kunna vara problematiska? Det börjar ju oftast - det tror jag du kan minnas själv - som ett tillstånd då man tycker att man har jordens flyt och det känns som man aldrig mått bättre?

Din mamma lyssnar inte på er och din pappa bryr sig inte. Finns det någon annan som din mamma kan tänkas lyssna på? Någon kompis eller släkting till henne? Kan det i så fall vara läge att kontakta den personen och förklara att du och din bror känner er jätteoroliga för mamma?

Minns du vad som hjälpte dig när du hade det svårt? Kommer du i håg någon händelse eller något som någon sa och som fick dig att känna hopp? Om du gör det kanske det skulle kunna vara en väg att nå även din mamma? 

Om du på ett lugnt och sansat sätt förklarar för din mamma att du känner igen hennes beteende från din egen svåra tid och att du blir orolig, så kanske hon kan tänka sig att lyssna? Jag vet ju inte alls hur ni har försökt prata med henne. Men det är inte ovanligt att den som är föremål för andras oro, och inte själv kan förstå den oron, känner sig anklagad och omedelbart går i försvarsposition.
Det kanske du också känner igen dig i?

Jag hoppas att din mamma lyssnar på dig snart - du verkar vara så klok och inkännande.

Var rädd om dig och varmt lycka till.