Tror jag blivit institutionsskadad

Hallå,

Den här frågan är kanske lite svår att svara på, men jag tror att jag har blivit insitutionsskadad. Jag har varit inlagd i slutenvården i många månader och är fortfarande inlagd. De enda människorna jag har träffat under denna tid är vårdpersonal och mina föräldrar (andra patienter givetvis, men jag pratar aldrig med dem så räknar inte in dem), men personal pratar jag nästan aldrig mer och sitter mest inne på mitt rum hela dagarna. Mina vänner som jag hade förut har jag inte kontakt med längre och har inte gått i skolan under den här tiden eller gjort något skolarbete överhuvudtaget. Jag har inte lämnat avdelningen speciellt mycket och när jag har varit på permission har det bara varit hem till mina föräldrar. Förra veckan åkte jag in till stan för första gången och uppmärksammade hur otroligt rädd för människor jag har blivit. När jag var i en butik vågade jag inte be personalen om hjälp och jag vågade inte betala i kassan. Jag vågar ingenting. Jag har glömt bort hur man tvättar, lagar mat, städar, allt. Jag har blivit som ett litet barn igen, andra behöver göra allt för mig för jag har tappat förmågan att vara människa.

Vad som är "fel" på mig vet jag inte. Jag är inte deprimerad, jag gör mig inte illa, inga ätstörningar, jag är inte utåtagerande. Jag finns bara. Jag tar inga mediciner och har inga diagnoser. Jag vet inte ens varför jag är här eller varför jag kom hit från första börjar. Nu har det gått så lång tid att det känns som att de har glömt bort att jag är här. 

På dagarna brukar jag för det mesta göra bokstavligen ingenting, jag kan sitta i flera timmar och bara stirra in i väggen. Jag förstår att man inte är här utan anledning. Det finns säkert en vettig anledning, men jag vet verkligen inte varför. Jag kanske egentligen är svårt sjuk utan att veta om det. Men jag vet inte och ingen berättar något för mig.

Det är inte det viktigaste för mig, utan hur jag ska klara mig sen. Kanske blir luffare för jag vet inte hur jag kan anpassa till ett "vanligt" liv sen. Gå klart skolan, jobba, flytta hemifrån. Jag tror nästan när ens liv har varit så färglöst som mitt har varit och så monotont under en lång tid, så skulle väl vem som helst kunna ses som sjuk. Men jag vet inte heller när jag blir utskriven och när jag frågar får jag inga svar och jag har tvångsvård så jag kan inte skriva ut mig själv. Vid ett fängelsestraff får man iallafall en tid på hur länge man behöver vara kvar. Jag är här på obestämd tid, men utan att vara dömd för något. Ibland funderar jag på att begå ett brott så att jag hamnar i fängelse då jag inte vet hur jag skulle klara av att ta hand om själv.

Så, för ta upp min ursprungliga fråga, hur anpassar man sig till ett vanligt liv efter en lång sjukhusvistelse?

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt brev. Vad bra att du skriver till oss om dina viktiga frågor. Jag tror du kan göra mycket där du är nu. Du undrar hur du ska kunna leva ett vanligt liv efter att varit på sjukhus en lång tid och du beskriver hur rädd du blivit och hur du glömt bort viktiga saker som du kunde göra förut. Du skriver att det är som du blivit ett barn igen och att du tappat förmågan att vara människa. Ibland är det också skönt att bli omhändertagen, slippa ansvar och få vara "barn" men jag tror inte du på allvar glömmer det du kan så fort ändå.

Jag tror att det du upplever och beskriver kan vara skrämmande men kanske finns det också en trygghet i att vara omhändertagen när du är så rädd och har så svårt just nu att klara dig själv? Men det viktiga är hur kommer det att bli sedan. Kommer du att kunna leva som andra utanför sjukhuset?

Kanske är du också rädd på sjukhuset? En av de viktigaste sakerna man kan göra som människa är att prata med andra, att inte isolera sig. Du skriver att du är mycket ensam på sjukhuset och inte pratar med andra så ofta. En sak du skulle kunna göra är att ta kontakt med andra och försöka prata med dem. Prata med vårdpersonalen och försök ta reda på dina frågor om varför du är där och andra frågor du tänker på.

Ett av dina stora problem nu verkar vara att du är rädd. Kan du få någon hjälp för det? Har du någon samtalskontakt du kan prata med om dessa frågor du har? För jag tycker du har viktiga och bra frågor och genom att prata med någon om dem kan du bättre förbereda dig på att klara ett liv efter en lång sjukhusvistelse.

Du skriver också om något annat som är negativt med en lång sjukhusvistelse och det är att du tappar kontakt med skolan och dina vänner. Ibland kan man fortsätta skolarbete när man är inlagd, fast i mindre skala. Kanske kan du prata med dina föräldrar och personalen att du skulle vilja det? Och jag tänker att kanske är det möjligt för dig att ha en viss kontakt med vänner även om du är inlagd? Det finns telefon och datorer du kan utnyttja. Jag tror det är bra att du försöker bryta din isolering och tar så många kontakter du orkar och vågar!

Tack igen för ditt brev. Det är bra att du försöker bryta din isolering och att du tar kontakt med andra. Och det är bra att du får permission igen och kommer ut. Låt inte din rädsla hindra dig. Nästa gång du du kommer till en butik försök igen be någon om hjälp och försök igen att betala och klarar du det inte ensam se till att du har någon med dig som kan hjälpa dig. Det är ju på så sätt du kan träna dig klara ett vanligt liv igen.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta