Har ett grovt självskadebeteende

Hej, jag mår jättedåligt o jag har ett grovt självskadebeteende. Jag skär mig flera gånger i veckan på hela kroppen vilket gör att jag är hemma från skolan massor pga mina smärtor.. mina föräldrar vet inget utan bara mina närmsta vänner som också har ett självskadebeteende. Jag har fått självmordstankar mer o mer o samtidigt som jag bara vill ge upp o inte finnas mer så vill jag samtidigt inte svika min familj o mina vänner.. jag vet inte hur jag ska göra då skolan är mitt största hot till att jag mår som jag mår. Och mina föräldrar får absolut inte veta nåt om detta.

BUP svarar:

Hej!

Det är ingen överdrift att säga att du befinner dig i ett mycket-mycket allvarligt tillstånd, i en mycket-mycket allvarlig situation och på en mycket-mycket farlig väg i ett sällskap där tydligen ingen har krafter att vända på färdriktningen. Men det betyder inte att det inte finns hjälp som gör att du byter färdriktning.  Det kräver dock ett beslut av dig: du måste samla mod och vilja att göra det.

Låt oss tänka tillsammans och systematiskt.

Du säger att du mår dåligt på grund av skolan, skolan är det största "hotet" för dig. Men vad är det i skolan som är så hotfullt? Är det någonting kring prestation och betyg? Känner du att du inte klarar av kraven? I så fall är det första steget att förstå vad som utgör hindret? Har du problem med inlärning eller koncentration? Förstår du inte uppgifterna? Om det handlar om något sådant måste du få hjälp med att utreda och få eventuellt anpassad inlärningssituation och hjälpmedel eller extra stöd. Eller är det ingenting sådant utan du ställer själv för höga krav på dig och du lider av någon sorts prestationsångest? Allt det här är bra vida gissningar från min sida. Det kan handla om helt andra saker, till exempel mobbning eller konflikter med någon lärare. Eller någonting jag inte ens kan gissa.

Oavsett vad det handlar om måste du ta det första steget och tala med kuratorn/skolsköterskan eller en lärare som du har förtroende för. Problem med skolan ska lösas i första hand med skolans hjälp. Har du försökt med det tidigare? Fick du ingen hjälp då? Har du tagit upp allt som du upplever som "hot" mot din psykiska hälsa? Ja, det är alltid bäst om föräldrarna kan vara med i diskussionen med skolan men jag förstår att du vill hålla de utanför. Men det jag säger här är att du - även utan dina föräldrars inblandning - kan tala med någon i skolan och berätta vad som trycker dig, vad som skrämmer dig, vad du är rädd för, oavsett om det gäller plugget eller annat som utspelar sig i skolan. Det är det ena.

Det andra är att du försöker "stoppa huvudet i sanden" och istället för att föröka lösa de verkliga problem du brottas med, tillfogar dig själv mer smärta, mer lidande. Till den graden att du inte förmår att gå till skolan på grund av skadorna på kroppen, det gör så pass ont. Det är extremt allvarligt. Du säger att dina kompisar gör samma sak. Och därför är det ännu mer allvarligt. Vi vet att när ungdomar sluter sig i sin egen krets där alla skadar sig själva uppstår en stark smittoeffekt och ibland till och med en tävling, till exempel vem skär sig ännu mer. För att komma ut ur detta krävs någon kraft som ger en "knuff". Vem kan ge dig knuffen?

Inte dina föräldrar, förstår jag. Jag vet också att när ett barn säger att "jag inte vill att mina föräldrar ska få veta något" så har barnet  för det meste anledning till detta. Att du inte har förtroende för dina föräldrar har säkert sina orsaker. Men även utan dem, eller kanske just på grund av att du inte kan räkna med dem måste du ta tag i dina verkliga problem och leta efter "knuffen". Nu läser jag också i ditt mejl att trots allt är din familj viktig för dig, du älskar dem, du vill inte "svika" dem genom att du dör. Det är fint och hoppingivande.

Nej, du ska inte dö. Men du ska leva ett liv som ger dig glädje och tillfredsställelse. Dina vänner är viktiga även om de håller på med samma självskadebeteende som du. Jag menar inte att du ska bryta med dem. Men att söka hjälp för dig själv, på egen hand, det kräver krafter, beslutsamhet och en stark vilja att få det bättre, att få det bra. Kanske hjälper du även dina kompisar  om du först själv lyfter dig och söker, till och med kräver hjälp.

Vilket blir det första steget får du avgöra själv. Gå till kurator/skolsköterskan /skolpsykologen eller en lärare och berätta vad som går fel i skolan. Eller du kan börja med att gå till ungdomsmottagningen för samtal. Detta kan du också göra utan föräldrarnas inblandning. Du kan också ringa till den BUP mottagning du geografiskt tillhör (adresserna finns på vår hemsidan) och säga att du har självskadebeteende och har självmordstankar men du vill komma på ett första besök själv och vill inte att dina föräldrar kontaktas innan du godkänner det. På nätet kan du gå in på Barnens rätt i samhälle eller på  Shedo och chatta eller tala per telefon med någon som ger stöd till ungdomar som har bland annat självskadebeteende. Stöd och råd kan du också få på Tjejzonen.

Jag läser ditt mejl som ditt rop på hjälp och det är alldeles utmärkt. Det är många som befinner sig i liknande situation, du behöver inte skämmas för dina problem. Men sök hjälp direkt! Att fastna i självskadebeteende och i mörka tankar om döden leder inte vidare. Följ något av mina råd, du kan inte förlora bara vinna på det!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta