Vill inte förstöra mig

Den konstanta ångesten över vad som kommer hända. Varför jag gör detta mot min kropp, mig själv. Jag kan ju sluta om jag vill? Eller? Nej jag får inte. Jag kan inte. För tankarna fortsätter virvla. Ta kontroll. Leda mig in på mörka spår. Få mig att gå vilse i min egen skog, drunkna i mitt egna hav. Ingen får veta och se. Varför ser ingen mig. Jag vill inte bli stoppad. Snälla hindra mig. Jag måste fortsätta. Tvinga mig att stanna. Snälla hjälp mig. Sätt mig i terapi för jag är fan störd i huvudet. Låt mig prata ut om alla krav och siffror och ångest som snurrar runt och gör mig så snurrig att jag tillslut kommer tappa balansen. Ingen får se eller veta. Skämmigt, äckligt, konstigt, freak, störd, skam. Men jag vill att någon ska avslöja mig. Säga att det inte är någon fara. Jaga iväg alla skuggor och demoner med snälla ord. Jag vill inte förstöra mig själv. Jag älskar mig själv. Men skuggan säger motsatsen. Och skuggan växer sig starkare. Manipulerande, kontrollerande, hatande, elak, hemsk, en förstörare och förgörare som viskar saker i mitt öra. Knuffar undan andra tankar och tar större plats. Slukar mig. Lägger sig i varenda skrymsle och vrå. Varenda cell och atom. Jag vill ha hjälp även fast skuggan säger nej. Jag vill ha hjälp. Rädsla. Jag är rädd, så rädd. 

Jag vet inte hur jag ska förklara min känslor annat än såhär. jag mår dåligt.  Äter varken frukost eller lunch och letar efter alla sätt att undvika mat, kalorier. Ibland är jag så jävla rädd för maten, vikten, vågen, spegeln. skuggan talar åt mig och tackar nej till mat. Senare på kvällen brister jag och äter, vilket leder till ännu mer skuld, skam vilket leder till någon form av bestraffning för jag känner sån skuld att jag måste få utlopp för den, exempelvis att fasta eller skada mig själv. jag vet att jag har ett problem, men det känns inte tillräckligt. Jag är inte så smal som bonespo (bone inspiration, thin inspiration) tjejerna. Jag kan inte va sjuk??? Det känns omöjligt  jag är smal men så jävla fet, fett överallt och ändå kan jag inte bara sluta äta. En underliggande rädsla finns ju ändå som säger att allt är fel, farligt, sluta genast. Och det känns som jag skulle sluta , fast jag vet att det inte går egentligen.  Jag kommer inte söka hjälp nu, utan jag vill bara trassla ut mina tankar. Men jag märker att mina nära, bästa kompisar och familj, är oroliga, men HUR skulle jag säga till dom? VAD skulle jag säga till dom? Om jag faktiskt känner att jag vill berätta, hur skulle jag då göra det? Skulle jag bara: yo jag mår dåligt, sätt mig på sjukhus?

Någon gång kanske jag känner mig modig och tar steget att bli frisk, för det vet jag att jag kan när jag har bestämt mig för att vilja det.  Men nu är jag inte det. 

Men snälla, jag förstår inte mina handlingar och ännu mindre mina egna tankar. Vad är det för fel på mig? Borde jag söka hjälp? Hur skulle jag ta upp ämnet? Jag är trött på att mina kompisar säger att det bara är hormoner som gör att jag mår dåligt. Jag är trött på att mina föräldrar inte tar psykiska sjukdomar seriöst.

Jag vill säga så mycket men jag är så himla rädd.

därför skriver jag hit och hoppas på någon som förstår.

Misslyckad 14-åring

BUP svarar:

Hej!

Tack för ditt långa och tydliga brev. Du är väldigt bra på att sätta ord på hur du har det och det är starkt att du skriver till oss fast det känns så otäckt

Jag gissar att du har någon yttre press som stressar dig, kanske betyg, hur man ska se ut, vad kompisar och föräldrar skulle tänka eller annat som finns omkring. Men allt måste du inte ställa upp på. Du skulle behöva hitta vad som är viktigt och rätt för dig, lagom. Att kunna vara snäll mot dig själv.

Det är lätt att göra krav till något som är nödvändigt att leva upp till. Då blir kraven just en sådan där otäck skugga i stället. Som luras att det är något som är fel på dig, att du är störd i huvudet och ser fel ut. Och när det känns som att stressen utifrån växer så växer också skuggan och man kan fastna i en ond cirkel. Är det vad som hänt dig?

Du är inte ensam om att ha sådana tankar och känslor. Men det gäller att du kan bry dig mindre om vad skuggan säger och hitta bättre sätt att hantera stressen. Du vet att du vill bli frisk och du har kompisar och familj som bryr sig och det är en väldigt bra början på förändring.

Några tips som du kan prova för hur och vad du skulle kunna säga: Att du mår dåligt, som du skriver själv, är bra och det är inte nödvändigt att säga mer till kompisarna. Till dina föräldrar tycker jag du ska vara tydligare.  Börja med att säga att du inte mår bra och att du har svårt att hålla koll på vad du äter. Jag är rätt säker på att de då blir lättade över att du berättar och de kommer säkert fråga vidare själva.

Första steget tog du när du skrev till oss. Nu behöver du vidare hjälp att trassla ut dina tankar. Faran är att du fortsätter utan hjälp. Så ja, du ska söka hjälp. Dina föräldrar behöver hjälpa dig att kontakta BUP-mottagningen där ni bor för att du ska kunna få den professionella hjälp som också behövs. Du behöver inte vara rädd, på BUP är vi vana vid ungdomar som känner som du. Om du berättar så får vi veta mer och kan hjälpa dig. Jag bifogar lite texter som vi skrivit om hur det går till när man har ringt BUP. Här är också ett par sajter som kan vara intressanta för dig: Shedo och Ätstörning.se.

Nu gäller det att samla mod för att trassla ut dina tankar. Tro inte på skuggan utan lita på dig själv!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta