Livrädd att förlora hoppet

Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska börja. jag är livrädd att förlora hoppet och sluta kämpa. för fyra år sedan hamnade jag i ätstörningar och allt har bara blivit värre och värre under åren och jag pallar snart inte mer. jag var mobbad tom femman, mitten på femman började jag svälta mig själv och fick då några vänner och koppla ihop det med att jag gått ned i vikt så jag fortsatte. bytte skolan tills när 6 an skulle beörja och hamnade i en superbra klass. jag har inte fått höra knappt några dumma ord sedan jag började, går i åttan nu. Allihopa är så snälla. det jag säger spelade roll helt plötsligt och jag var inte värdelös. Det gick bra i skolan, fick A på det mesta och för mig vart det som en "lek" se hur många kilon jag kunde gå ner och hur många A'n jag kunde få. vt i 6 an ville jag ta mitt liv för andra gången( i fyran ville jag det, men inte lika starkt) Jag orkade inte leva längre. Men, jag hade ett litet hopp inom mig. Jag sa till mig själv att om 3 månader är allt bra, om och om igen. månaderna vart fler och fler. Ht i 7 an började min klass märka att något var fel med mig. Jag skrattade mindre och mindre, drog mig undan mer och mer och log bara om någon tittade på mig. Lärarna började också bli oroliga för mig, mina kompisar, tjejer i klassen osv. 

började självskada och när våren kom började jag spy upp mat. Jag gick inte till matsalen på 3 månader, vilket läraer märkte. Jag hade inte gnistan inom mig längre, fick A på prov osv men jag hadeinte längre glans. Jag orkade inte kämpa mer och bad min kopmpis gå till kuratorn å fixa tid åt mig. Jag tänkte ge det en chans, vart de ej bättre skulle jag försvinna. det vart bättre, de tog mig på allvar, mina föräldrar fick veta och allt började bli bättre och ett hopp tändes inom mig, tills.... jag ställde mig på vågen och såg att jag gått upp. Samtidigt började en av mina närmsta vänner halka in på samma bananskal. hon bad mig om tips och vi hjälpte varandra. sa ifrån mig all hjälp å sa jag mådde bra. Sommaren var underbar, men tankarna osv var kvar. men i stallet kunde jag verkligen vara mig själv och långsamt bli hel och få tillbaka självförtroendet. Men jag var livrädd för att skolan skulle börja om och kvällen innan grät jag i timmar. 

allting började om igen och jag störtdök i vikt, mina vänner fattade ganska direkt att allt börjat om men de visste ej vad de skulle göra. allt gick så fort, resten av klassen började märka och frågade min närmsta kompis om jag börjat om igen, först de andra tjejerna men sen började även killarna undra. (trodde de ej brydde sig om mig) de frågade min kompis, på tal om smal, vad har hänt med ####(mig) två av dem (som kan komma med taskig kommentar ibland, men är annars helt okej) började på allvar undra och frågade mig,(allvarligt, de brukar aldrig kunna vara seriösa) om jag äter hemma ens? å ja, de gick till lärare osv. Jag svimma en idrottslektion ibörjan på oktober. hamnade i bråk med min kompis då jag bara ville de skulle lämna mig ifred och min mentor vart inkopplad å prata "allvar" med mig, men ljög så jävla bra å han vart lättad å tänkte att det var påväg bli bättre, tre dagar senare försökte jag ta mitt liv. men, min kompis listade ut, hämta skolkuratorn å skolfritidsledaren som ringde mina föräldrar som ringde 112(som ringde mig, men svarar ej på okända nummer, stod förvisso något sedan 112 men) medans de for i ilfart mot bron. var på bron 1/2 tim, grät å skrek innan jag klev över, men en äldre okänd tant kom och stoppade mig. 

efter det for vi på bup osv. när jag kom tbx till skolan någon dag senare visste alla(mina föräldrar hade skickat mail) min klass gav mig kramaroch tvingade mig att lova att säga till nästa gång jag mådde dåligt. jag försökte bli bättre, gick till bup, men jag nådde aldrig mitt mål så gjorde samma sak som innan, ljög jag mådde bra. å börja om igen. fast var mkt svårare nu, då alla höll koll på mig. Lärare sa att de fanns där om jag behövde prata. 

överlevde terminen och jullovet var en dröm i stallet. och började bli hel igen, men så kom skolan igen. all press kom öve mig och jag fick panikattack redan andra rasten på skolan. jag började om, IGEN. samma visa hela tiden. å nu börjar lärare undra igen, på allt detta är min kompis fortfarande nere med mig. hatar jag lärde henne massor, hon for in på sjukhus då hon börjat spy blod. hon svimmade då hon ej ätit. tränar 2 tim varje dag. hennes mamma vet dock allt om henne nu,å lärare osv, någon av killarna skvallrade till vår mentor å so lärare, han har alltid lyckats tjuvlyssna när vi pratat. 
kring 7-8 st i vår klass på 19 har ätstörningar, 5-6 skär sig själva eller skärt, å vi är två(jag å min kompis) som försökt ta våra liv. å sen flera med prestationsångest, vi är en tajt klass men ja... 

Grejen är den att jag verkligen försökt bättra mig nu, igen. å försökt sluta spy men trots jag ät normalt kommer hetsätningsanfall. bakar en massa å käkar det å ja. 

men så idag.... åt jättemkt till frukost, rulltårta på hk, lunch i skolan, sedan.. vi slutade 20 min tidigare så for på ica å köpte massor kakor å choklad(7-800 gram choklad totalt!!!) å hetsåt allt på 5 min. nör jag kommit hälften gick min mentor å idrottslärare förbi å prata med den som stod brevid mig å vänta på bussen över vägen. å hon frågade om jag var hans elev, å han: ja det är #### hon spöade mig i basket idag. hej####. så de såg alltså mig stå å trycka i mig allt det med tårar i ögonen. på det fikade jag när jagkom hem och påväg hem från ridningen mådde jag jätteilla till följd allt ja gätit å på det åt vi middag. 
jag är stolt jag kunde stå emot å ej kräkas upp, men jag begriper inte att jag inte kan sluta hetsäta. 

i måndags sa jag ifrån mig bup helt, å behandlaren gick med på det och skulle prata med läkaren, mina föräldrar gick också med på det. 

men jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. allt går bara runt runt hela tiden och vore de inte för att jag ahde stallet och hästarna och min dröm att vinna prix d'amerique(travlopp och elitloppet å prix du cornulier)montélopp) å bli bäst inom trav och fara till frankrike å jobba å leva där skulle jag inte fortsätta kämpa, jag skulle gett upp i 3 an. men är så jävla rädd att förlora hoppet. hjälp.,.

Help

BUP svarar:

Hej,

Tack för ditt långa och innehållsrika brev, du har varit med om mycket svårt. Och i perioder mått väldigt dåligt. Du vet redan att dina problem är allvarliga men har gång på gång avvisat dem som på olika sätt har försökt hjälpa dig. Kan du se mönstret i att du pendlar mellan att kämpa hårt med dina svårigheter och sen får du bakslag och är tillbaka? När du lurar de vuxna så lurar du ju också dig själv. För du ger inte dig själv chansen att använda dig av den hjälp som du kan få. När ditt hopp sviktar så behöver du ha en behandlare som kan stödja dig så att du orkar fortsätta och kan hitta hoppet igen. Jag tror tyvärr inte att det är möjligt att nå målet om du lever med matproblem och självmordsförsök.

Du verkar ha många kompisar omkring dig och inte vara mobbad längre, bra. Men ni är en tajt klass där många också påverkar varandra negativt och det är en belastning för dig. Du skulle ha mycket större chans att klara dina svackor om du hade mer kontakt med kompisar utan samma problem som du.

En behandlingskontakt avslutas inte med ett snabbt uppbrott, utan kräver att man har en avslutningsfas. Det innebär att man, när man är överens med behandlaren om att man börjar närma sig målet, glesar ut träffarna och har uppföljning innan man till slut avslutar. Du skriver att din behandlare och dina föräldrar har gått med på att avsluta den senaste kontakten men jag undrar om det verkligen stämmer? Behandlaren ska ta kontakt med läkaren skriver du, det betyder nog ändå att det finns någon slags fortsättning. Jag tror att det bästa du kan göra i nuläget är att ta vara på BUP-kontakten i någon form.  Det är superviktigt att du är ärlig i kontakten med behandlaren.  En bra behandling förutsätter att man är ärlig med varandra, det gäller båda två. Satsa på att hålla kvar BUP som ditt stöd tills du mår stadigt bra. Det kommer vara en lång process och jag skulle säga att bakslag hör till. Det går alltid att komma tillbaka. Det viktiga är att inte ge upp, kom igen i stället. Eller hur hästtjejen?

Jag tror det är viktigt att du funderar över hur du ska kunna få en fortsatt behandlingskontakt, för om du ska kunna få hjälp som håller och bär hela vägen fram till din dröm om framtiden så behöver du hjälp.

Din styrka är hästsporten och den är mycket värdefull, använd dig av den!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta