Min ångest tar kål på mig

Hej BUP. Jag behöver hjälp. Jag håller på att tappa mitt studiebidrag, mina studier över huvudtaget och min hälsa. Jag är hemma så mycket nuförtiden för jag är så stressad (och på grund av huvudvärk). Jag vill inte ha det så här men det känns som om jag inte kan göra något åt det. Jag har så mycket frånvaro från vissa ämnen så att jag har mer än 50% frånvaro. Jag kommer säkert få F i åtminstone 1 ämne, säkert mer. Och jag kommer få ta skiten och få veta resultaten i morgon.

Om det händer (om jag får F i ämnen/förlorar studiebidrag) kommer jag kanske inte få åka till Korea i sommar. Korea är anledningen till att jag kämpar. Det låter dumt men det är det som håller mig kämpandes även nu. Jag skulle dit på en studieresa. Men vad ska jag göra om jag förlorar mitt studiebidrag? Min ångest tar kål på mig och varje dag jag säger att jag inte orkar gå till skolan mår jag så dåligt av att se deras oroliga och besvikna ansikten. Jag vet att de älskar mig och det är det som gör ont. Jag hatar att ha vänner och familj som bryr sig, för det får mig att bry mig. Mitt liv kommer säkert aldrig att starta, jag kommer bo hemma för alltid.. Och det är inte bara det. Jag kan inte göra redovisningar. Jag är helt okej med att prata och verka social i skolan, så folk tror kanske först inte att jag ska ha ett sånt problem. Men det har jag alltid haft, och varje gång den dagen där redovisningen kommer stannar jag hemma från skolan för att undvika den. Och det existerar ofta väldigt många redovisningar dvs jag missar många dagar pga en dum redovisning. Det känns som att jag inte har ork att göra någonting längre, om jag har för mycket frånvaro, finns det då något sätt för mig att rädda mitt studiebidrag? Allt för att kunna åka till Korea och ta mig ur den här hellhålan. Jag är så trött så trött och jag är rädd för alla raska hotningar om att "tappa betygen", "du måste göra jobbet" bara eftersom det är helt rätt. Jag vet inte jag har redan halvt gett up vilket är en skam men jag tror jag vilken sekund som helst kommer ge upp helt. Jag kommer säkert ha F i åtminstone 2-3 ämnen pga för mycket frånvaro och jobb som inte är gjort. Jag trodde aldrig något sånt här skulle hända mig, men här är jag visst. Jag vill bara få bort all den här skammen.

Jag vill att något mirakel ska hända. Typ att jag blir millionär bara sådär så att jag kan slippa det här. Ibland skär jag mig så att det inte ska kännas lika mycket, men jag försöker låta bli. Jag förstår verkligen inte vad jag kan göra? För det känns bara som att jag inte kan jobba längre det går inte. Jag är så utmattad, men jag vill inte erkänna det, jag vill kämpa så länge som möjligt. Det här är verkligen pinsamt, undrar hur mycket detta kan kosta mina föräldrar i längden. Det vore kanske bättre om jag aldrig existerat. Om de tar min egen ensamma resa till Korea ifrån mig är allt över. Då har jag inte längre någon anledning att leva.

El

BUP svarar:

 

Hej!

Tack för att du skriver till oss, du ”redovisar” hur du har det på ett väldigt fint sätt tycker jag. Det verkar som att något gör att du får så svårt så att du inte  kan göra proven. Och naturligtvis blir du oerhört stressad av detta när det innebär risk för din resa. 

Jag funderar över vad det är som är hindret och vad som gör dig så utmattad. Har du jättestora krav på dig själv så att du skäms över att inte klara dem? Har dina föräldrar förväntningar på höga betyg som stressar dig? Eller lärarna? Finns det särskilda ämnen eller situationer i skolan där detta blir tydligare än annars? Har du svårt att koncentrera dig eller minnas? Att få hurtiga uppmaningar är inte till någon hjälp i svåra situationer

Vad är du bra på eller gillar att göra? Jag ser genast i ditt brev att du skriver en mycket bra svenska, välformulerat, tydligt, rättstavat. Men när man har svårigheter med något så tappar man lätt bort det som faktiskt fungerar bra. De sidorna ser säkert din familj, men de ser kanske inte det som är svårt? Då blir det lätt överkrav som blir till hinder i stället för stöd.

Du har både en fin familj som älskar dig och vänner som bryr sig om hur du har det och hur det går. Familjen behöver veta hur pressad du känner dig för att kunna vara det stödet de förmodligen vill vara för dig. I första hand tycker jag du ska tala med dem och beskriva hur det känns. Ni kan därefter gå vidare och prata med läraren och med elevvårdsteamet (heter lite olika i olika skolor, men består av berörda lärare, kurator, ibland skolsköterskan, rektorn). Då tittar man närmare på när dina svårigheter uppstår och hur du kan få stöd med dem.

Något som kan vara hjälpsamt för vissa, som är utmattade, är att försöka identifiera vad som kostar energi och vad som ger energi. För en del människor kan det vara otroligt tröttande att behöva umgås med många människor, medans andra blir pigga och påfyllda av energi av att träffa och vara social med andra personer. Kanske kan det vara en idé för dig att fundera lite på vad just du blir påfylld och vad som dränerar din energi? Sen gäller det att hitta en bra balans. Detta är sådant som man kan få hjälp med av t ex oss på BUP. Jag skickar också med några länkar som kan vara till nytta för dig.

Du har inget att skämmas för, du har visat att du kan kämpa för något som du så gärna vill. Men när du mår så dåligt att du skär dig för att det inte ska kännas så behöver du professionell hjälp med det. Det kan du få hos BUP, vi träffar många ungdomar som har liknande svårigheter. berätta för föräldrarna om att du skär dig ibland (om de inte redan vet) så att de kan följa med till oss på BUP.

Nu har du kämpat så länge så du är utmattad och behöver hjälp. Pressa dig inte mer, ta den hjälp som finns nära dig.

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta