Fejkar mycket och är alltid ledsen

Jag vill inte åka till er och vill inte föräldrar ska veta något om detta. Jag kan inte minnas en gång jag varit glad påriktigt. Jag fejkar mycket och är alltid ledsen. Det känns som jag är bipolär men jag är inte säker. Jag vill testa antidepressiva läkemedel men vill inte mina föräldrar ska veta om det. Jag vill sluta må såhär, det förstör mig och min omgivning och min skola. Jag har en massa självmordstankar och jag vill ibland bara vara själv och ibland vill jag bara med några kompisar, bara dom jag litar på mest.

Det jag vill säga är e att jag är förvirrad. Kollat upp bipolär och som jag beteer mig är det likt det. Jag är deprimerad konstant och självmordsbenägen ibland. Jag är rädd.

Mina kompisar har snackat om antidepressiva läkemedel SSRI, Fontex. Jag vet inte.

Annonym

BUP svarar:

Hej!

Du inleder ditt brev med att skriva att du inte vill besöka BUP och inte blanda in dina föräldrar. Jag förstår att ta ett sådant steg ett söka hjälp kan kännas nervöst och stort. På BUP.se kan du läsa mer om hur ett besök går till och förhoppningsvis gör det att du vågar ta steget att söka hjälp. Du behöver ju inte starta med BUP om det finns ett motstånd utan det finns en massa andra alternativ. Om du tycker att det är lättare att chatta kan du börja med bris.se eller killfragor.se. Ungdomsmottagningen är ett annat alternativ. Kolla in deras hemsida umo.se 

På din beskrivning av hur du mår skulle jag av hela mitt hjärta önska att du söker hjälp. Vill rekommendera BUP men det finns som sagt andra alternativ. Om du börjar någonstans kan ni sedan gemensamt diskutera vad som blir nästa steg. Det viktigaste är att du inte går helt ensam med detta och fortsätter må så här dåligt.

Är man som du i början av livet så ska man inte känna sig ledsen hela tiden, ha självmordstankar och gå runt och fejka att man är glad då man innerst inne mår riktigt dåligt. 

Du funderar på om du är bipolär men är inte säker. Att söka information på nätet runt olika diagnoser kan vara bra som ett första steg men det är bra om du skulle våga prata med någon utbildad och kunnig person om dina funderingar runt diagnoser och hur du mår. Diskutera om antidepressiv medicin skulle vara ett alternativ i kombination med samtal. Då du inte är myndig är det inte aktuellt att påbörja någon medicinering utan att dina föräldrar är med i den diskussionen. 

I en del brev vi får till BUP.se skriver ungdomar att de inte tycker att den de träffar förstår eller att samtal inte hjälper. Tänkte skriva några rader om detta så du inte blir besviken då du tar ditt stora steg och sätter dig i ett första samtal. 

Först och främst behöver du vara öppen med hur du mår, beskriva dina tankar och våga ta upp angelägna jobbiga ämnen. Du kanske är rädd att bryta ihop och börja gråta. Släpp fram alla känslor du går och bär på. Den som sitter mitt emot dig kan ju inte veta hur just du tänker och känner så var så öppen du bara kan. För vissa tar det tid att känna förtroende för den man träffar så det kan vara svårt att på ett första samtal berätta om allt. Nästa gång ni ses känns det förhoppningsvis lättare.

Att du skulle önska att dina problem snabbt skulle få en lösning det förstår jag men min erfarenhet är att det tar tid att börja må bättre. Så du behöver ha tålamod.

Våga ta steget. Du är värd att må bättre och ha dagar då du är glad på riktigt.

Lycka till!


Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta