När man känner sig kluven

Hej! jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här men jag känner mig bekymrad över en sak i mitt liv som egentligen är det som ska hjälpa mig. För cirka 1 år sedan sökte min mamma hjälp för mig vid en vårdcentral för social fobi och nedstämdhet, det gick helt okej även fast jag var nervös varje gång jag skulle dit och ibland hade jag även ångest dagarna innan jag skulle gå dit, vilket gjorde att jag ofta ställde in samtalen. Jag kände med väldigt skamsen när jag gjorde det eftersom jag egentligen tyckte om psykologen jag pratade med, men det var som att hela grejen kändes jobbig för mig av någon anledning. Jag blev sedan remitterad till er och fick komma på ett samtal där jag förklarade min situation och det bestämdes att jag skulle få medicin och bli remitterad till en unga-vuxna mottagning, eftersom jag fyller 18 år snart. Jag under denna period med att gå och prata med olika människor pendlat mellan hopp och förtvivlan. I ena stunden känns det som att jag är på rätt spår med medicinerna och allt men i andra stunden så tvivlar jag på allt och ifrågasätter mig själv väldigt mycket om mina problem verkligen bör tas på allvar. Jag tvivlar på om jag bör fortsätta ta min medicin eftersom jag inte riktigt kan identifiera ifall den har verkat eller om jag bara tagit den "för att". Jag tvivlar också på om jag bör fortsätta gå hos min psykoterapeut eftersom det vissa gånger bara känns jobbigt och att det inte riktigt ger någonting för mig. Jag har berättat för min psykoterapeut om mina tvivel och han säger dock att han tycker att mina problem är tillräckliga för att jag ska fortsätta träffa honom och ta min medicin, men det hjälper typ inte för mig. Jag känner heller inte att jag kan berätta om mina tankar och känslor för min mamma eftersom jag är rädd att hon skall bli stressad eller orolig över mig eftersom det känns som hon har fått ställa upp och vart med mig överallt tillräckligt mycket, och om jag då säger att det inte känns bra så känns det som om jag förstör allting jag byggt upp och att hon kommer bli besviken, jag vet att det låter löjligt men jag vet inte vad som är rätt att göra...

Kluven tjej

BUP svarar:

Hej och tack för ditt mail!

Du har formulerat och sammanfattat det som blir svårt och krångligt för dig på ett mycket begripligt sätt. Hur svårt det kan kännas när man kanske både vill och inte vill prata med t.ex. sin mamma eller sin terapeut. I ditt brev framgår dessa svårigheter på ett tydligt och begripligt sätt.
Frågorna du ställer i brevet har som du kanske förstår inga givna eller självklara svar. Du skulle kanske kan försöka våga ta hela ditt brev och ta med till terapeuten så kan det kanske bli en utmärkt utgångspunkt för det och ert fortsatta arbete med att förstå er på hur det är för dig.

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta