Antar att jag bara är svår att förstå

Förlåt. Förlåt förlåt jag skrev nyss till er. Men det här hindrar mig från att göra något dumt. Vad ska jag ta mig till? Jag kan inte beskriva mitt problem. Det Låter mindre än det är. "hur svårt kan det vara haha?" "du måste gå igenom lite just nu". Nej. Nej nej nej nej nej. Mitt liv står på spel. Jag vill bara slänga bort det. Jag håller på att bli galen. Totalt galen. Varje gång jag verkligen försöker att hålla mig lugn och beskriva mitt problem på ett så bra sätt som möjligt blir jag plötsligt inte lika sjuk i deras ögon. Jag verkar må bra. Måste jag helt och hållet ge upp för att få hjälp? Bete mig som en galen människa utan hjärnceller? NEJ. Nej nej nej, det gör jag inte. Jag FÖRSÖKER bara verkligen få dig att förstå. Nu är det nog för sent för det. Jag orkar inte. Allt är över. Vad ska jag göra? Min smärta, kan jag inte bara ge bort den? Den är fast I MIG. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag vill bara ha lugn och ro. Ensamhet. Inga problem. Jag är "the good kid". 

Har du depression? Åh vad synd det är det 10000000 andra som har. Gå vidare. Alla jag pratat med förr trodde inte min depression var stor. Jag ville så gärna ha en diagnos. Jag ville så gärna ha de där jävla tabletterna. Men nej. Nej nej, jag är bara en basic ungdom med problem. Som alla nuförtiden, eller hur? Hahahaha. Om jag visade mig själv prata såhär hade de nog tänkt om. Men jag håller det inom mig. Varför? På grund av min stolthet. Jag lät folk veta att jag kände mig deprimerad. Jag lät de veta att jag hade ångest. "Jag orkar inte" var vad jag sa. VARFÖR KAN JAG INTE FÅ HJÄLPEN?? ÄR ALLT MITT FEL? ÄR DET JAG SOM UTTRYCKER MIG FEL?? Såklart. Det är alltid jag. Jag jag jag jag. 

Jag har varit i ett helvete i mer än 6 år. Av någon anledning stod jag alltid ut först. Men jag står inte ut mera. Jag orkar inte. Jag vill inte gå till skolan. Jag vill inte heller vara hemma varje dag? Vart ska jag gå då? Jag kan inte bara fly? Jag är ett jävla barn och jag behöver en utbildning. Men jag orkar inte. 

"kontakta en avdelning". Nej. Min stolthet står i vägen. Jag vill inte att nån ska se mig så här trasig men det är sanningen. Jag har många gånger ståt med ett rep runt halsen. En kniv mot min mage. Satt blicken på mammas tabletter i köket. Men jag är inte klar här än. Jag kan inte låta mig släppa tagen. Jag kan aldrig ta det sista steget. Så länge jag vet att jag har något kvar här i livet kan jag inte gå en, så hemskt som det är. Jag vill det så gärna, men hindrar mig själv. Jag har redan släppt taget på en del av mina studier i skolan. Det är för mycket. Press. Jag är trött. Folk kan ta mig på allvar ibland. Men av någon anledning ändras ändå ingenting.

Jag vill inte sluta skriva.. Då måste jag ta tag i det här själv igen som alltid. Jag har säkert sagt något dumt i den här texten jag kommer ångra. MEN DET GÖR SÅ ONT. JAG HAR VARIT SÅ DUKTIG MED ATT HÅLLA UT, FORTSÄTTA MED LIVER. MEN JAG ORKAR INTE. JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA. HUR JAG SKA SÄGA SAKER SÅ ATT FOLK SKA FÖRSÅ MIG. Jag antar att jag bara är svår att förstå. 

Jag försöker så hårt. Om jag inte fortsätter göra de obligatoriska uppgifterna i skolan kommer jag att kugga. Det kommer hindra mig att få ett jobb. Som skulle tvinga mig att bo hemma. Som i efterhand skulle sluta med att jag får gå om den jävla skolan. Jag kommer aldrig bli ensam. Mina skymtande drömmar kommer aldrig att uppfyllas. Jag kommer aldrig att på riktigt älska någon. När folk jag känner dör känner jag inte mycket. "Synd för de" är basically min tanke. Det är hemskt. Fast hur kan man älska andra om man inte älskar sig själv?

S.

BUP svarar:

 

Hej!

Ditt brev uttrycker många starka känslor och mycket oro.

Du skriver att du har försökt förklara hur du känt dig men inte blivit förstådd. Dina problem har låtit mindre än de är när du försökt förklara och du har inte fått varken diagnos eller tabletter som du hoppats.

Du skriver inget om dina föräldrar och hur de ser på dina svårigheter. Känner du dig förstådd av dem? Det är bra om du kan förklara för dem hur du känner dig så de kan ge dig stöd.

Men du behöver också  någon professionell att tala med. I samtal kan du få hjälp att sortera dina känslor och förstå mer om vad de hör ihop med. Det kan göra att oron minskar. Och när man delar sina känslor med någon kan smärtan också kännas lättare.

Du säger att din stolthet står i vägen. Kanske är du också rädd att inte bli förstådd. Det är något vi alla  mer eller mindre kan känna igen när vi ber om hjälp. Men försök ändå!

Jag tycker att du ska försöka fortsätta att gå till skolan. När man stannar hemma mår man oftast sämre än när man har sina vanliga rutiner.

 Be dina föräldrar kontakta BUP även om det var där ni var förra gången. Om du inte kunde tala med dem ni träffade då så be att få träffa någon annan där. Eller kontakta ungdomsmottagningen i din kommun.

Föreningen Tilia  ger stöd i olika former till unga. De som arbetar där har själva erfarenhet av att må dåligt och kommer att förstå dig. Kanske är det ett första steg att gå?

Ta väl hand om dig!

 

 

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta