Så rädd att bli sviken igen

jag bor hemma med min mamma, pappa, två småsystrar och min lillebror. när jag va 8 och min farfar gick bort började jag må väldigt dåligt jag började tänka väldigt mycket. jag har ett starkt minne från när jag va liten jag och min äldre syster lekte med lego och vi började tjafsa jag va runt 6 år tror jag jag kastar en lego bit på henne och min pappa kommer in och lyfter upp mig i håret och slänger in mig mot väggen.när jag va minde försökte jag flera gånger att rymma hemifrån jag hade redan när jag va 12 självmords tankar jag minns många bråk som mina föräldrar haft som påverkat mig mycket och som jag blivit indragen i jag hade väldigt mycket mardrömmar om min familj att det gjorde nått mot mig saker som har hänt har påverkat mig så pass mycket nu men under denna tiden var tankarna va inte så grova och jag gjorde inget dumt då när jag började 6 började allt påverka mig mycket mer jag fick jobbigare i skolan svårt att konsentrera mig svårt att hänga med pågrund utav allt som är hemma jag fick ta mycket skit vilket jag än idag får under 6-7 va allt samma jag ville inte hem jag gick ständigt med en stor oro jag mådde dåligt och självmordstankarna blev värre min vikt gick ner väldigt mycket jag slutade äta jag åt inte alls mycket jag började 8-9 och då började allt bli mycket värre allvarligare mina tankar om självmord va nu klara jag planerade sätt och va klar för att avsluta allt jag började röka dricka en del och skolan blev tuffare jag skolkade mycket jag ville inte alls gå dit jag kunde inte fokusera på något jag ville inte alls gå hem jag hade ingen stans att ta vägen jag har flera gånger försökt prata med mamma skickat långa sms om hur jag mår och känner vi har pratat och försökt få de bra de har funkat i nån vecka sen går allt tillbaka till samma sak idag går jag första året på gymnasiet och trivs inte alls med lärarna eller linjen jag vill inte gå dit och skiter i många lektioner mina självmords tankar är nu värre än någonsin så att de känns som den enda utvägen att skriva de här är mitt sista försök att få hjälp jag har idag kille och de är den enda anledningen till att jag är kvar innan han kom hade jag precis tänkt försvinna jag har tidigare velat ta själv av socialen och liknande men inte vågat jag är inte samma tjej som jag var den jag är idag är inte jag jag vågar inte vara mig själv, jag är kall, jag vågar inte ta hjälp jag vågar inte berätta detta för nån jag är så rädd att bli sviken igen som många andra gånger jag har inget självförtroende alls jag är inte mig själv jag är tom och kall idag blir jag inte slagen jag får inga hot av min familj men jag går ständigt med en stor oro jag är rädd att vara hemma ger mig sån ångest när jag är hemma det är då jag vill försvinna är jag inte hemma är de mesta bra pågrund utav allt som varit hemma allt som hänt hemma med min familj min och mammas relation har aldrig funkat eller varit bra jag vill här ifrån jag vill kunna träffa min familj men jag kan inte bo kvar hemma jag orkar inte mer jag orkar inte kämpa mer efter 9 år de här har förstört mig så mycket och jag kan längre inte leva såhär om jag behöver va kvar här hemma så kommer jag ta mitt liv de har gått så långt de jag tänkte va att min kille flyttar snart att få bo hos han i samma stad som min familj kunna träffa dom och ändå bo hos nån jag känner är trygg med och gör att jag fortsätter kämpa med allt om några månader när jag byggt upp mig själv kanske jag kan komma tillbaka hem bo här och ha de bra må bra vad ska jag göra vart ska jag vända mig för att få hjälp med detta de är så svårt att skriva ner allt i en kort text 

lisa

BUP svarar:

Hej

Jag förstår verkligen att det inte var möjligt att få ner din livsberättelse på några få meningar. Vilket omtumlande liv du levt! Det är naturligtvis helt ok att du bara skrev av dig och inte utlämnade några detaljer bara för att korta ner ditt brev. Bra att du tog plats och beskrev hur ditt liv varit. 

Frågan om jag förstår dig rätt det handlar om är att du skulle vilja att flytta ihop med din kille. Fortsätta ha kontakt med din familj, dina föräldrar och dina syskon. Efter en tid kanske flytta tillbaka hem igen. 

Beslutet var du ska bo och med vem är inte en fråga som BUP kan vara med om att bestämma runt. Det är dina föräldrar och det kan även vara socialtjänstens angelägenhet om det skulle visa sig att man inte har det bra hemma. Det jag förstår är att denna fråga är viktig för dig. Hur viktig som helst och du tänker att den kommer påverka hur du kommer må psykiskt. Om du orkar kämpa på.

Jag blev glad av att läsa att du inte blir slagen och känner dig hotad av din familj men en rimlig önskan är att man ska känna sig trygg hemma och förhoppningsvis trivas så bra som möjligt. 

Min oro och omtanke runt dig handlar om hur du mår, en önskan att du får hjälp med dina tankar om att inte vilja leva. Med målet att dessa ska minska och på sikt försvinna. Att du får hjälp att bearbeta dina jobbiga upplevelser och att stärka och  förbättra din relation med dina föräldrar.

Du skriver inte hur dina föräldrars reaktion blev eller om du försökt prata om din föräldrar runt din önskan om att flytta hemifrån men inte vågat. Om det är så att du upplever att det är svårt att prata med dina föräldrar kan det fungera att få stöd i samtalen av någon som är neutral. Som kan hålla i mötet. Låta alla kunna framföra sin åsikt. 

Då du är under 18 år är det en möjlighet att kontakta BUP utifrån dina tankar att inte vilja leva och din livshistoria. Jag skickar också med några länkar som du kan ha nytta av att kolla in.

Varmt lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta