Vill berätta för någon men är för feg

Vet inte var jag ska börja men jag går i 7:an och har lite problem i mitt liv.

Jag är särbegåvad, men har aldrig fått någon hjälp att utvecklas på min nivå, vilket har gjort att jag har tappat motivationen, mina betyg ligger långt under vad de egentligen skulle göra och att jag har fått vad jag misstänker är en depression. Jag gör mitt allra bästa i skolan och försöker men det går inte, det har liksom låst sig. Mamma har varit på möten med folk från skolan och hon ska försöka göra så att jag får lära mig på min nivå, men om det lyckas kommer jag fortfarande må dåligt och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag misstänker även att jag har social fobi, jag klarar inte av att prata med någon jag inte känner, kan inte svara i telefon och tycker det är jobbigt att vara på offentliga ställen med mycket folk. Jag är jätterädd för att göra bort mig och det stör min vardag och jag tycker det är pinsamt för det jag är rädd för kan alla andra göra.

Sen har jag blivit väldigt osäker på mig själv, delvis pga detta men också för att folk har varit/är elaka i skolan och på Internet. Jag är tjej men är inte direkt "den typiska tjejen". Om jag skulle beskriva mig själv är jag en rolig, sprallig och glad person. Jag gillar inte det som alla andra gillar och är annorlunda på ett bra sätt egentligen. Men det tycker folk är konstigt och kallar mig för rätt så hemska saker. Jag tar egentligen inte åt mig, men det här har hållit på så länge nu så jag också tycker att jag själv är ful, konstig och äcklig. Jag vet egentligen att jag inte är det, men samtidigt tänker jag så om mig själv. Sen blir jag arg på mig själv för att jag är svag och tar åt mig, det ska inte jag göra liksom.

För bara något år sen var jag en person som alltid var glad och väldigt aktiv. Nu är jag aldrig glad. Att ha ångest är liksom vardagsmat och jag orkar ingenting. Jag kan inte göra de enklaste vardagssysslorna och det enda jag gör är att sitta på mitt rum och läsa, något annat orkar jag inte och dessutom kommer jag in i en annan värld när jag läser.

Mitt i allt detta så dog min hund. Hon drunknade i sjön och blev bara 1 och ett halvt år. Först kändes det overkligt, men nu gör det så ont att jag aldrig mer kommer att få klappa henne. Jag saknar henne något så enormt och tänker på henne varje dag, jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare.

Innan jullovet var jag hos kuratorn på det mötet som alla i 7:an har. Hon kändes snäll och vi pratade mest om hur det var i skolan för mig. I slutet frågade hon om det var något annat och jag hade tänkt försöka berätta, men jag var för feg och sa nej. Jag vill berätta för någon om allt men jag är för feg och det finns typ ingen som jag litar på. Kuratorn ska ha ett uppföljningssamtal i vår men vill helst ha berättat för nån innan det för jag orkar inte mer, och om inte jag hittar nån vet jag inte hur jag ska säga det till henne. Vill helst inte berätta för mina föräldrar först, jag vet att de kommer få reda på det men det är enklare att berätta allt för någon annan, även om jag inte vågar. Även om skolan löser sig kommer jag fortfarande må dåligt, allt hänger ju ihop men jag är för feg för att berätta. Dessutom känner jag det som att det är jag som är problemet, fast jag vet att det inte är så. Jag skäms för att jag är som jag är och önskar att folk bara förstod mig. Förlåt för lång text men behövde bara skriva av mig. Hoppas ni förstår...

Sad life

BUP svarar:

Hej Sad life!

Jag tror du resonerar klokt när du skriver att du känner att du skulle vilja börja prata med någon om hur du mår och de olika problem som du kämpar med.

Det är ju ofta, precis som du skriver, flera olika saker som inverkar i hur man mår och kan därför behöva förstås och hanteras på olika sätt.

En sak som kan göra så du trivs bättre med skolarbetet är att din mamma försöker hjälpa dig att prata med skolan så att du kan få mer stimulans där. Det kan underlätta för dig så att du kan få tillbaka mer känslor av engagemang och lust kring skolarbetet igen. 

Men du skriver också om att du i skolan och på nätet blir utsatta av andra som varit/är elaka mot dig och kallar dig hemska saker. Du skriver att du försöker vara stark och inte ta åt dig. Jag tror det är en nästan övermänsklig uppgift att inte ta åt sig när man om och om igen råkar ut för dåligt bemötande och kanske till och med mobbing!

Många skulle nog önska att man var så stark att ingen skulle kunna säga eller göra något som sårade en eller bröt ner er men så många starka människor har vittnat om precis motsatsen! Jag tror det är nästan omöjligt att bibehålla en god självkänsla i längden om man inte alls trivs socialt och upplever ett bra bemötande i sina dagliga kontakter.

En sådan social otrygghet och otrivsel kan också medföra att problem med social osäkerhet ökar och att man börjar känna sig nedstämd och allt mer självkritisk. Jag tror därför att det är viktigt att du berätta om de här upplevelserna för din mamma och som kan hjälpa dig att prata vidare med skolan kring de situationer som uppstår där.

Du skriver att du har en längtan efter  att berätta allt för någon men att det känns svårt att våga och att du inte vet om du kan lita på någon. Du skriver också att mötet med skolkuratorn kändes bra även om du inte hade mod att säga allt då.

Du är rädd för att öppna dig och det är ok att du känner så, det kommer din skolkurator att förstå. Du kan samla mod till dig och söka upp skolkurator, eller skriva till hen, att du har svårt för att öppna dig men att du undrar om inte du kan få träffa hen några gånger för att få hjälp att kunna börja prata mer om saker som du mår dåligt över. 

Jag skickar även med några tips om hjälp på nätet. Ibland kan det vara en bra början innan man tar steget att börja prata med någon.

Lycka till!

Hitta mottagning
Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta