Hatar mamma

Jag hatar min mamma. Ja, hatar. Jag känner inte längre någon sorts relation mellan mig och min moder, och hatar det mesta hon gör, säger osv. Tänk dig då att behöva ha henne som förälder i 2 till år tills jag blir 18 och har rätt till att flytta ut om jag kan.

Hon spelar på folks känslor, och ser konstant sig själv som fysiskt sjuk så att hon inte kan jobba eller inte orkar med resten av dagen för att hon FÖRUT i tiden har varit sjukskriven för stress.

Exempel: På helger lagar Pappa oftast lite finare mat, (Pappa lagar all mat, mamma "orkar inte och kan inte hantera" det längre säger hon.) Mamma ser alltid nåt fel i Pappas mat som jag själv inte tycker är fel, typ "Wow vilket stort fel potatisen blev lite underkokt" och då tar hon det och gör en jättestor grej av det hela som att hela världen gått under, hon liksom klagar genom hela middagen och jag bara vill där ifrån. Jag ser hur Pappa mår dåligt över det, konstant.

Mamma klagar mycket på allt. Hon tror också att hon vet allt. Tro mig. Hon är så sjuk i huvudet att hon tror att hon kan se alla påverkningar hos folk, hon har sagt det. (Om någon tar piller för sjukdom, har ADD/ADHD, osv. Allt tror hon bara på grund av att hon jobbar inom som socialarbetare. Hon använder detta som argument hela fucking tiden.

Jag blir arg på henne varje dag, och trivs inte hemma längre. Ärligt, jag börjar få ett djupt hat för henne. Vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte sätta mig ner och snacka med henne om det för då blir hon arg, defensiv och börjar säga saker som, "Aha då är jag nog så dålig mamma att vi kan väl gå och få dig placerad för jag är så himla dålig" osv, inte som hot, eller lite som hot men mera som försvar för att spela på ens känslor. Detta gör hon bara när hon blir ifrågasatt. 

Igår var jag uppe till halv 4 på natten. Mamma säger att hon går o ska gå på toaletten i mitten av natten och det är då hon hör att jag är vaken, men jag tror hon med meningen vaknar så att hon ska ha något att vara tjurig och sur på. Hon öppnade min dörr och sa med sin vanliga skuldkänslo spelande ton, "Klockan är snart halv 4, det här måste sluta nu.", det gjorde hon kvällen innan det också. Jag var uppe till 2 då.

Visst, det här är sena tider, jag vet. Men ändå, det är helg OCH lov, det är inte direkt som att hon EGENTLIGEN bryr sig. Och i vardagen ibland så säger hon helt slumpmässiga grejer med sträng ton för att hon känner att hon inte varit moder-lig nog mot mig på dagen så hon måste lära mig någon sorts läxa. 

Ovanpå detta blev jag mobbad från femte klass när jag var 12 till ungefär åttan, så jag har dåligt självförtroende. Ibland har jag en tom känsla inuti mig som att ingenting betyder något. Så fort som jag inte har en distraktion från mina känslor, typ som ett kalas, att vara i skolan, prata med en kompis eller spela spel, så kommer tomma, kalla känslor till mig att ingenting betyder något. Inget. Jag skulle lika gärna kunna hoppa av en byggnad, ingenting betyder något. Allt resulterar i något negativt. Det finns inget positivt i livet längre. 

För denna anledning har jag börjat älska alkohol också. Låter mig vara lullig o lite svävande ett tag när jag snackar med en kompis på nätet eller något sånt. Kan inte snacka om något av det här med mamma och pappa. Önskar att jag hade rättigheter att ta ett deltidsjobb. skaffa lägenhet i smyg och flytta i mitten av natten och bara aldrig ha kontakt med mina föräldrar igen. Älskar fortfarande min pappa, så skulle känna mig lite elak men kan inte bo i det här huset längre. Jag vet att vissa har det värre, men jag har också problem. 

M.D

BUP svarar:

Hej,

Tack för ditt långa och uttrycksfulla brev, det är starkt av dig att orka skriva till oss när du mår så dåligt. Du har mycket att kämpa med under jobbiga förhållanden och du gör alldeles rätt som söker hjälp utifrån.

När du beskriver din mamma så förstår jag att du uppfattar henne som en plåga, att hon rentav letar efter tillfällen att trakassera dig. Har det alltid varit såhär? Har du funderat över vad som kan ligga bakom? Du tänker att hon egentligen inte bryr sig. Kanske inte, jag kan inte veta. Finns det något hos dig själv som kan trigga i gång henne som du beskriver? Finns det något hos din mamma som kan stå för känsla av misslyckande i sin mammaroll och tafatta försök att återställa er relation? Skulle du önska att er relation blir bättre – kanske går det inte nu, men i framtiden?

Jag läser också att du mår mycket dåligt själv, inte att undra på utifrån mobbing som sänkt självkänslan under flera år och de negativa signaler som du uppfattar från din mamma.

Du behöver söka hjälp för hur du mår men också med tanke på att du riskerar att bli alkoholberoende. När allt känns meningslöst blir det svårt att uppträda positivt och det påverkar också omgivningen, inte minst  familjen.

Utifrån hur din relation till din mamma ser ut så undrar jag över hur du har det med din pappa. Du älskar honom och ser att han också mår dåligt men tycker inte du kan prata med honom. Varför det - tror du inte han skulle lyssna? Jag tänker att det kunde vara en avlastning, kanske för er båda, om ni hade stöd av varandra.
En tanke är att ni skulle behöva ha hjälp att prata tillsammans som familj. Då skulle man kunna prata om hur det här påverkar alla i familjen.

Jag föreslår jag att du söker någon att prata med utanför hemmet, t.ex. ungdomsmottagningen där du bor. Mottagningen tar emot unga med olika slags svårigheter och man behöver inte ha föräldrarnas godkännande för kontakten.

Jag tror det skulle ge dig mera klarhet över hur ni har det och ork att stå ut den tid du måste bo kvar i ditt föräldrahem.

Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta