Svårt att kommunicera med mamma

Hej. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag kan börja med att säga att jag är en generellt skötsam person, sköter mina betyg, är inte ute och dricker eller röker, tänker mycket på vad som är moraliskt rätt och försöker vara trevlig mot alla. Men jag upplever att jag har en jobbig relation till min mamma. Jag är adopterad och har därför ingen pappa, jag har levt hela mitt liv från 0 år här i sverige och har ingen ångest över vart jag kommer ifrån, men jag tror att det kanske kan ha något att göra med hur jag tänker och fungerar som person. Jag och min mamma tänker helt olika och jag upplever att vi ofta har svårt att kommunicera. Under högstadiet hade jag endel självmordstankar just för att jag inte orkade med detta och efter vissa konflikter med henne hände det att jag skar mig själv på vänster arm. Det var inte djupa sår och det blev inte värre än ett fåtal eftesom att jag slutade vara upprörd så fort blod visade sig, av någon konstig anledning gjorde det att jag lugnade ner mig. I nian blev det lite bättre eftersom att vi flyttade till en lite större lägenhet och jag fick ett eget rum. Mina betyg höjdes från D och C till B och A när jag mådde bättre. Jag stängde ofta in mig på rummet och undvek konflikter så mycket jag kunde (vilket jag fortfarande gör). Jag spelar en hel del spel men jag upplever att det inte är tillräckligt mycket för att påverka mitt liv negativt. Tvärtom så mår jag bättre och jag får stöd och vänner online, det är mestadels tack vare dem som jag mår mycket bättre än vad jag gjorde tidigare. Även om jag spelar mycket så gör jag sociala saker, jag har fritidsaktiviteter, spelar instrument, tränar och träffar vänner regelbundet. Nyligen har jag också blivit mer hälsomedveten och tänker på vad jag äter. Visserligen så låter allt väldigt perfekt när jag lägger up det såhär och jag tror att min mamma uppskattar att jag är skötsam. Men hon tar allt för givet och kräver ännu mer. Hon gillar inte att jag spelar och blir sur varje gång jag tar upp mobilen för att svara på ett sms även om hon själv får göra det. Hon tittar väldigt mycket på tv, och har fått min ipad som hon använder till att kolla mail med, men jag respekterar henne och låter henne hållas. Jag kommenterar inte allt hon äter eller gör så länge det inte påverkar eller på något sätt inkräktar på mitt liv. Men det känns som att hon vill förbjuda mig från allt som jag vill. Självklart älskar hon mig och vill hitta på saker tillsammans men hon föreslår ofta saker som endast hon tycker om. Jag försöker kompromissa och resonera med henne och har även sagt allt jag nu skrivit i detta mail till henne. Men det går inte fram, hon lyssnar utan att lyssna och fårstår inte riktigt vad jag säger. Det som är viktigit i mitt liv är inte viktig för henne och jag vet inte riktigt hur jag ska få henne att förstå att jag är en individ och inte något som hon måste vara chef över. Varje gång jag säger emot någonting eller protesterar kommer hon med samma fras ”det är jag som är mamma och jag som bestämmer”. Men det vet jag ju redan! Jag respekterar allt hon säger och försöker göra allt hon säger. Om hon t.ex skulle säga, nej du får inte gå ut ikväll så lyssnar jag. Men det känns som att hon inte respekterar att jag inte är precis som hon. Det är så väldigt svårt att förklara och jag tror inte att jag lyckades få fram vad jag verkligen ville säga. Mitt liv är bra, jag borde inte klaga. Jag går första året på gymnasiet med Inriktning ekonomi (plannerar dock att byta till naturkunskap). Jag har bara svårt att komunicera med min mamma. Förlåt, jag slösar nog er tid.

Purple

BUP svarar:

Hej!

Du har formulerat din situation väl och det går att känna din frustration bakom orden du skriver.

Du har det egentligen på många sätt bra. Men det är ändå något som skaver.

Är det korrekt uppfattat att du upplever att din mamma ställer stora krav på dig, inom alla upptänkliga områden? Och att du försöker och även lyckas bra med att nå upp till hennes förväntningar - men att hon då ändå inte verkar nöjd med detta, utan kräver lite till?

Menar du att hon tar för givet att du inte kommer att säga emot och säga ifrån? Menar du att det för dig känns som att hon vill styra dig och att hon tror att hon inte bara har rätt att göra det utan också bör vara den som bestämmer över dig?

Du sätter fingret på något som många ungdomar nog känner igen sig i!

Ju äldre man blir desto mer frihet vill man ha och behöver man. Man behöver få hitta sin egen väg - även om det är en omväg, den är kringelikrokig, innehåller djupa dalar och branta backar och har stup på sidorna. För många föräldrar är detta mycket svårt att stå ut med.

Så bra att du nämnde att du är adopterad och inte har någon pappa, för det här kan faktiskt vara särskilt svårt både om man är adoptivförälder (för då kan det kännas som att man har extra mycket skyldigheter och ansvar för sitt barn) och om man är ensamstående förälder (för att man då inte har en annan förälder att dela sin oro med). Skulle tro att din mamma är väldigt rädd om dig.

Och nu måste hon börja släppa efter lite, eller hur?

Fortsätt kämpa för det! Fortsätt stå på dig och försök förklara för henne vad du känner och behöver.

Om du tycker att det är fortsatt frustrerande skulle jag föreslå att du kontaktar ungdomsmottagningen för att få samtal - antingen för dig själv eller tillsammans med din mamma.
Du ser var de finns på UMO.

Vill du ha mer råd och stöd online kan du chatta med en storasyster på Tjejzonen och

på BRIS kan du få råd av en kurator.


Hitta mottagning

Hitta mottagning

Vill du komma i kontakt med en mottagning? Klicka på kartan för att hitta din närmaste mottagning.

Hitta närmaste mottagning

Råd och fakta

Här har vi samlat artiklar, faktatexter och intervjuer om olika problem och svårigheter man kan uppleva.

Råd och fakta