I DN:s kulturdel den 18 december får Gellert Tamas tillgång till två helsidor för att återigen ondgöra sig över hur de han så målande beskriver som bovar - höga chefer inom barn- och ungdomspsykiatrin, tillsammans med illasinnade journalister ”gång på gång öppnat dörren till avgrunden”, för de apatiska barnen.
I sak har Tamas inte något nytt att komma med. Ett år efter förra debatten upprepar han sin bild av verkligheten, avfärdar all kritik och lägger till några nya anklagelser.
Vi tillstår gärna att Gellert Tamas är en skicklig dramaturg. Han för fram sina tolkningar som om det vore Den Enda Sanningen! Men sättet det sker på är ohederligt och för läsaren förledande. Det passar dessutom bättre i romanens form. Konkret börjar Tamas med att välja ut en händelse eller citat som ofta skildras korrekt. Därefter placerar han händelsen/citatet i ett av honom tillrättalagt perspektiv som ger intryck av att händelsen/citatet betyder något helt annat än vad det ursprungligen betydde. |
Olav Bengtsson,
BUP:s divisionschef |
Ibland gör han dessutom en tydlig tolkning av hur sanningen ska förstås, eller vad den som citeras egentligen menar. För att försäkra sig om att läsaren inte ska tänka självständigt, kan man anta. Detta blandas omväxlande med ett annat grepp där läsaren tror sig läsa ett citat, men texten i själva verket utgörs av ett påstående från Tamas som är helt taget i luften. Det värsta exemplet på detta i denna artikel är Tamas påstående att jag som en del av Stockholms tongivande psykiatriker ”öppet utmålade apatiska barn som små beräknande simulanter”. Något som jag varken tänkt, sagt eller skrivit.
Att journalister vinklar och förenklar verkligheten och bara visar delar av den verklighet som de omskrivna känner den, är vi vana vid. Men därifrån, till att på Gellert Tamas vis lägga rena lögner i munnen på individer och därmed närma sig gränsen till förtal, är inte det vi förknippar med god journalistik. Syftet är att svartmåla och att förenkla så att läsaren ska förstå att vårdapparaten, den politiska ledningen liksom delar av journalistkåren och rättsapparaten gör att de här barnen aldrig någonsin kommer att behandlas respektfullt om inte Gellert Tamas fortsätter sitt korståg.
Det är förstås inte sant – ett av de här barnens allra starkaste stöd utgörs av barnpsykiatrin.. Mitt uppdrag som divisionschef för BUP i Stockholm är att för politikerna visa vad konsekvenserna blir av deras politik. Det gäller inte bara för de här barnen förstås utan för alla barn med psykiatriska tillstånd som kräver specialistvård. Mitt uppdrag är också att se till att alla barn och ungdomar får den vård som våra politiker beställer och säkerställa att kvaliteten i den vården motsvarar barnens/ungdomarnas behov.
Jag tänker inte åter bemöta alla Tamas påståenden utan hänvisar till tidigare artiklar som vi från BUP i Stockholm skrivit förra året i bland annat DN och Aftonbladet som finns samlade under avsnittet BUP i Media ».
Inom BUP i Stockholm har vi sedan 2005 varit huvudansvariga för vården av asylsökande familjers barn med psykisk ohälsa. Vi har en väl fungerande vårdkedja och det är ett arbete som vi fortsatt lägger ner stort engagemang i. Den modell vi byggt upp har rönt stor uppskattning i hela landet, inklusive hos Socialstyrelsen.
För den intresserade finns vårt arbete med barnen och deras föräldrar beskriven i ett tidigare reportage om BUP:s Mobila Asylteam »
Olav Bengtsson
Divisionschef, Barn- och ungdomspsykiatri
Stockholms läns landsting